Etikettarkiv: stelkramp

Ny by, nytt projekt

Arbetet på sjukhuset har sin gilla gång och patienterna fortsätter att komma i allt stridare ström. Tiden rusar iväg snabbare än jag hinner med. Plötsligt har halva tiden gått och jag ska packa väskan igen för att byta projekt. Det var egentligen inte planen från början men saker och ting kan ändra sig snabbt när man arbetar under sådana här förhållanden. Man tvingas vara flexibel. Avresedatumet har ändrats åtskilliga gånger men på fredag lyfter planet och jag lämnar Boguila bakom mig för att, efter en helg i huvudstaden, träffa mina nya kollegor och patienter på ny ort i Centralafrikanska republiken. Tydligen behövs jag på sjukhuset i Zemio.

Zemio är en liten by i sydöstra delen av landet nära floden Mbomou som utgör gränsen till Centralafrikanska republikens södra grannland Kongo-Kinshasa. Sjukhuset är mycket mindre än i Boguila och har färre år på nacken. Arbetet i Zemio kommer på många sätt bli annorlunda. Dels eftersom det är ett relativt nystartat sjukhus och dels eftersom det råder helt andra geografiska och politiska förhållanden. Själva Zemio by är större än Boguila med lite över 10 000 invånare och det finns flera närbelägna flyktingläger med främst flyktingar från Kongo, men även med människor på flykt i sitt eget land. Det gör att patientklientelet blir annorlunda.

Andelen hivsmittade i området är uppmätt till hela 15 procent, en skrämmande hög siffra. Viruset medför en hel del ovanliga infektioner som man sällan eller aldrig ser hos patienter som inte bär på smittan. Läkare Utan Gränser har precis satt upp ett hiv- och tuberkulosprogram på sjukhuset och en av mina utmaningar kommer att bli att få det på fötter. Zemio ligger i utkanten av ett område som till viss del är kontrollerat av LRA (Lord’s Resistance Army, på svenska Herrens Motståndsarmé) vilken är en av jordklotets mest fruktade rebellgrupper. Men läget är nu relativt stabilt och Läkare Utan Gränser har säkerhet som högsta prioritet så jag är inte orolig.

Det blir inte lätt att säga farväl till alla dem som man har jobbat med här i Boguila och som jag har kommit så nära nu efter nästan fem månader i fält. Jag kommer att sakna Boguila men samtidigt blir det väldigt skönt med lite ombyte. Ny miljö, nya människor och nya utmaningar.
Till sist måste jag tyvärr berätta att den lilla tioåriga pojken jag berättade om i förra inlägget inte klarade kampen mot stelkrampsbakterien och har lämnat jordelivet. Vi gjorde vad vi kunde – men tyvärr är det inte alltid nog.


Stel som en pinne

Detta bildspel kräver JavaScript.

Han ligger som i en sprättbåge med huvudet böjt bakåt. Hela hans ansikte är förvridet av smärta och i pannan trängs svettpärlorna med varandra. Varenda liten muskel i hans tioåriga kropp är spänd till det yttersta. Han håller ett krampaktigt tag i sin pappas hand och jag anar rädsla i hans ögon. Rädsla för det spratt hans kropp just nu spelar honom. Och så, plötsligt, släpper allt och hela kroppen slappnar av. Han ligger helt utslagen på britsen. Han är trött, kan knappt prata, men är vid fullt medvetande. Han berättar, med en röst som knappt bär, att han inte har sovit på hela natten. Det började igår kväll berättar pappan och sen dess har han inte slutat att krampa i korta perioder. Det är kväll och mörkt ute. Det har tagit dem hela dagen att komma hit och under resan har hans kropp plötsligt och smärtfullt blivit stel som en pinne för att sen slappna av som spaghetti igen. Pappan tittar medlidsamt på sin förstfödde son där han ligger på den trasiga britsen och stryker honom lätt på armen. Då börjar det igen. Alla muskler drar ihop sig och pojken kan inte göra annat än lyda. Ryggen lyfter från underlaget och hela kroppen spänner sig som en pilbåge. Åter igen förvrids hans ansikte av smärta och rädslan är tillbaka i hans ögon.

Jag släcker i taket och det är bara en strimma månljus som lyser upp det lilla undersökningsrummet. Viskande ber jag sjuksystern berätta för pappan att han inte ska röra sin son eftersom ljud, ljus och beröring kan provocera fram kramperna igen och jag ber henne att hämta en spruta med lugnande medicin. Jag har aldrig någonsin sett sjukdomen förr, men pojkens symtom är som tagna ur en skolbok för medicinstudenter och det finns inga tvivel om diagnosen. En sällsynt diagnos på våra akutmottagningar hemma i Sverige eftersom vi för en futtig krona på statens bekostnad blir vaccinerade innan vi ens har lärt oss att gå. Pojken på britsen har aldrig blivit vaccinerad. Hans stat kan inte betala den futtiga krona det kostar.

Sjuksystern lämnar rummet men kommer snart tillbaka och ger pojken en spruta lugnande i ena låret. Det är mörkt och trångt i det lilla rummet och pojkens lidande gör det än trängre. Det är tyst förutom hans smärtfulla flämtande. Medicinen verkar och hans kropp slappnar av. Pappan pustar ut. Det gör även jag. Med en nick visar jag pappan att jag vill att han ska följa med utanför rummet. Jag berättar för honom att vi vill behålla hans son på sjukhuset för att behandla honom med lugnande mediciner och antibiotika. Jag berättar att vi inte kan lova att hans son blir helt återställd, men undviker att han kanske inte ens överlever. Jag berättar att hans son är sjuk, att han har drabbats av stelkramp.