Etikettarkiv: Lra

Ny by, nytt projekt

Arbetet på sjukhuset har sin gilla gång och patienterna fortsätter att komma i allt stridare ström. Tiden rusar iväg snabbare än jag hinner med. Plötsligt har halva tiden gått och jag ska packa väskan igen för att byta projekt. Det var egentligen inte planen från början men saker och ting kan ändra sig snabbt när man arbetar under sådana här förhållanden. Man tvingas vara flexibel. Avresedatumet har ändrats åtskilliga gånger men på fredag lyfter planet och jag lämnar Boguila bakom mig för att, efter en helg i huvudstaden, träffa mina nya kollegor och patienter på ny ort i Centralafrikanska republiken. Tydligen behövs jag på sjukhuset i Zemio.

Zemio är en liten by i sydöstra delen av landet nära floden Mbomou som utgör gränsen till Centralafrikanska republikens södra grannland Kongo-Kinshasa. Sjukhuset är mycket mindre än i Boguila och har färre år på nacken. Arbetet i Zemio kommer på många sätt bli annorlunda. Dels eftersom det är ett relativt nystartat sjukhus och dels eftersom det råder helt andra geografiska och politiska förhållanden. Själva Zemio by är större än Boguila med lite över 10 000 invånare och det finns flera närbelägna flyktingläger med främst flyktingar från Kongo, men även med människor på flykt i sitt eget land. Det gör att patientklientelet blir annorlunda.

Andelen hivsmittade i området är uppmätt till hela 15 procent, en skrämmande hög siffra. Viruset medför en hel del ovanliga infektioner som man sällan eller aldrig ser hos patienter som inte bär på smittan. Läkare Utan Gränser har precis satt upp ett hiv- och tuberkulosprogram på sjukhuset och en av mina utmaningar kommer att bli att få det på fötter. Zemio ligger i utkanten av ett område som till viss del är kontrollerat av LRA (Lord’s Resistance Army, på svenska Herrens Motståndsarmé) vilken är en av jordklotets mest fruktade rebellgrupper. Men läget är nu relativt stabilt och Läkare Utan Gränser har säkerhet som högsta prioritet så jag är inte orolig.

Det blir inte lätt att säga farväl till alla dem som man har jobbat med här i Boguila och som jag har kommit så nära nu efter nästan fem månader i fält. Jag kommer att sakna Boguila men samtidigt blir det väldigt skönt med lite ombyte. Ny miljö, nya människor och nya utmaningar.
Till sist måste jag tyvärr berätta att den lilla tioåriga pojken jag berättade om i förra inlägget inte klarade kampen mot stelkrampsbakterien och har lämnat jordelivet. Vi gjorde vad vi kunde – men tyvärr är det inte alltid nog.