Etikettarkiv: Centralafrikanska republiken

Ett tvehågset avsked

Hej då Zemio, jag kommer sakna dig!

Tvååriga Chamoura står mitt på sjukhusgården och vinkar ett blygsamt hej då gömd bakom mammas färgglada kjol. Hennes stora och obekymrade leende gör mig alldeles varm inombords. Jag klappar henne lätt på huvudet. Erik, som ni nu känner vid det här laget, sitter lite längre bort på den lilla stentrappan som leder upp till sjukhusets veranda. Han håller krampaktigt i nallen jag gett honom men vill inte vinka tillbaka när jag och, på gränsen till tårar, försöker vinka hej då. Jag går fram till honom, tar honom i min famn och ger honom en lång varm kram. Jag kommer att sakna Erik, Chamoura och alla de andra barnen i vårt HIV-program som jag under de här fyra månaderna lärt känna tillsammans med deras familjer. Jag kommer att sakna mina härliga kollegor på sjukhuset, alla de andra patienterna vi vårdat och det sakta lunkande livet i byn Zemio.

För nio månader sedan hade jag förväntansfulla fjärilar och koleravaccin i magen. Nu är maggropen fylld med iver över att efter nio månader i fält få komma hem till nära och kära där hemma. Men även med vemod och en obehaglig känsla av att jag, genom att lämna Zemio, överger dessa små barn med deras olika livshistorier och personligheter. De är ännu lyckligt ovetandes och för små för att förstå att de är beroende av de bromsmediciner vi förser dem med. Och tyvärr går de en ganska otrygg framtid till mötes. Det är med tvehågsna steg jag går på planet som kommer att ta mig till några dagar med pappersarbete och avrapportering i huvudstaden och därefter vidare med flyg till Europa. Halva personalstyrkan har kommit till landningsbanan för att vinka av mig och Anne, den holländska sjuksystern som lämnar projektet samma dag som mig. Det är inte långt till tårar.

Jag kom till Centralafrikanska republiken som en relativt nylegitimerad läkare med en nästan tom ryggsäck, utan erfarenhet av tropiska sjukdomar, HIV-behandlingar eller kunskap om hur det är att jobba som läkare i ett fattigt konfliktdrabbat område utan något som helst fungerande sjukvårdssystem. Imorgon lämnar jag landet med blandade känslor men med en ryggsäck som är till bredden fylld med härliga och varma minnen av tillfrisknande patienter, ovärderliga livserfarenheter och medicinsk kunskap men framför allt hopp om att Zemios alla invånare går en ljusnande framtid till mötes.

Jag vill med detta sista inlägg från Centralafrikanska republiken, landet som världen glömt bort, även passa på att tacka alla er som har följt mig och stöttat mig under min resa och i mitt stundom tunga arbete. Det har betytt mycket! Jag önskar all lycka till min efterträdare som i skrivande stund är på väg ut till Zemio för att lära känna Erik, Chamoura och alla de andra härliga barnen och se till att deras framtid blir en smula säkrare än om Läkare Utan Gränser inte varit på plats.

Annonser

Ett naturens mirakel i Zemio

Detta bildspel kräver JavaScript.

De ligger uppradade tätt bredvid varandra på skötbordet, inlindade i stora, klumpiga, färgglada tyger. De ser ut som fågelungar i små varma bon. Vågnålen visar att de endast väger lite drygt ett mjölkpaket vardera. Mamman ligger fortfarande kvar på det hårda födselbordet, trött och sliten efter nattens hårda arbete.

Bredvid bordet står två stolta undersköterskor, även de med trötta ögon efter en hel natts arbete. Även om de är vana att jobba på natten har just den här natten varit alldeles speciell. Det var nämligen inte två barn i Aishas mage som de först trodde, utan fyra! Första fyrlingarna i Zemio, ett naturens mirakel!

Undersköterskorna berättar ivrigt och i mun på varandra om hur natten förlöpte om och om igen. Hur de trodde att det aldrig skulle sluta ploppa ut barn från kvinnan, hur de efter att den tredje pojken var född fortfarande kände fötter där inne. De trodde inte det var sant. De hade ju ingen aning om att det var fyra stycken som gömde sig där inne i livmodern.

Ryktet går snabbt och snart har hela Zemio, och säkert även alla som bor i en rejäl radie runt omkring byn, fått reda på den mirakulösa nyheten. Fyrlingar i Zemio, fantastiskt! Och lika snabbt står de utanför vår BB-avdelning och försöker få sig en skymt av de fyra små mirakelpojkarna.

För att skydda de små från nyfikna bakteriebärare får det gamla och nu oanvända operationsrummet fungera som privatrum för Aisha och hennes små pojkar. Vi ber sjukhusvakten sätta sig utanför dörren och hindra folkstormningen. Bredvid honom är det någon som ställer en liten skål som snart fylls med mynt och sedlar av olika valörer. Alla vill hjälpa och gratulera den nya fyrlingsmamman, tillika tiobarnsmamman – hemma väntar nämligen maken redan med sex barn.

Vi sätter nål och ordnar med sonder, ett verkligt precisionsarbete på dessa små varelser. Vi väger, mäter och räknar på hur mycket mjölkersättning vi behöver ge – för Aisha har ingen mjölk, inte en enda droppe.

I en gryta med vatten över öppen eld värmer vi upp steril sockerlösning för att inte kyla ner barnen när vi ger dem vätska direkt i blodet. Vi bygger en afrikansk kuvös med hjälp av kylklampar som vi fyller med hett vatten och virar in tillsammans med tre av de små pojkarna till ett enda stort knyte. Den fjärde får ligga på Aishas bröst för att få värme av henne och för att, trots mjölkbristen, amma, så att mjölkproduktionen stimuleras.

Vi gör upp ett schema så att alla får ligga hos mamma och ett annat schema för matning. Det krävs bara lite fantasi och uppfinningsrikedom för att konstruera en provisorisk neonatalavdelning.

Nästa morgon möts jag av en stark och ganska söt doft då jag kommer in i rummet. Aisha ligger på sängen och de fyra små ligger som inlindade kåldolmar vid fotändan. Det stiger en strimma rök från golvet under sängen, precis under fyrlingarna, och rökstrimman letar sig sakta och snirklande upp mot taket.

Aisha berättar att det är rökelse som bringar tur till de nyfödda pojkarna, det är en gammal tradition bland Peuhl, nomadfolket som Aisha och hennes familj tillhör. Jag ler, nickar förstående och undrar samtidigt om kniven jag hittade under fyrlingarnas madrass igår även den är till för att bringa tur? Hon förklarar skrattandes att den enbart är till för att skala och preparera manioken till kvällsmat.

Under eftermiddagen nästa dag blir jag plötsligt anropad på radion av barnmorskan, en av de fyra har plötsligt blivit väldigt dålig. Han är blek, andas oregelbundet, magen är alldeles uppblåst och det är blodstänk i avföringen.

Vi hinner precis ge honom antibiotika innan han säger adjö och lämnar jordelivet och sina tre bröder. Komplikationer är vanliga när man föds för tidigt, det inte alltid som allt har utvecklats klart i kroppen, hemma hade vi kanske kunnat hjälpa honom men här har vi inga resurser att göra avancerad kirurgi på för tidigt födda barn.

En dryg vecka har nu gått sedan de fyra pojkarna såg dagens ljus och jag hälsade tidigare idag på pojkarnas far, Aishas make. Det visade sig vara en lång och ståtlig man med ljusbrun hy, höga kindben och med ett stort leende fyllt av reklamvita tänder.

Han var klädd i en lång vit särk och bar en brunrutig peuhl-sjal virad om huvudet. Han var precis lika vacker som sin fru. Med en tydlig stolthet berättade han att de just har slaktat tre oxar där hemma och att de skall fira fyrlingarna. Ett naturens mirakel som verkligen är värt att fira. Fira och hylla brodern som bara blev tre dagar gammal och trillingarna som lever och nu ammar bröstmjölk med stor aptit.


Renande regn

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det är ljummet i luften och kvällen börjar sänka sig över Zemio. Söderut mot Kongo ses blixtar från ett åskväder som troligen är på väg åt vårt håll. Man känner det i luften – regnet är på väg.Timmen innan solen går ner är den bästa tiden på dagen. Största delen av arbetsdagen är över, den stekande värmen har lagt sig och ännu återstår det lite tid innan mörkret och utegångsförbudet.

 Vi cyklar stigen upp mot den katolska kyrkan, svänger höger efter den överväxta kyrkogården och fortsätter ut över åsen, precis i utkanten av byn. Stigen tar oss genom ett fält av maniok och över en stenrad som utgör gränsen till nästa familjs maniokfält. En skock getter som fredligt står och mumsar i sig av maniokbladen rusar plötsligt iväg, skrämda av vår framfart. Vi passerar några kvinnor och barn på väg hem från fälten, skickligt balanserande dagens skörd på huvudet. De vinkar glatt när vi susar förbi och vi vinkar lika glatt tillbaka.

Det är tryckande varmt och svetten rinner ner för pannan. Åskvädret som hotar i söder kommer allt närmare. Stora svarta moln tornar upp sig, den ena blixten avlöser den andra och vinden börjar tillta, en förvarning om att regnet snart kommer.

Vi svänger höger ned mot det kongolesiska flyktinglägret och följer den slingriga, röda stigen nedför sluttningen. Styr över uttorkade diken med stockar som broar och cyklar under mangoträdens lövverk genom ett hav av övermogen fallfrukt som skvätter upp på våra bara ben.

Nästan nere i flyktinglägret upptäcker vi att vi har cyklat rakt ut i en jordbelagd och ojämn fotbollsplan mitt under pågående match. Tröjor möter dem utan tröjor men spelet stannar helt upp när vi av misstag cyklar in på planen. Ett gäng svettiga och skolösa pojkar i trasiga shorts stirrar överraskat på oss när vi dyker upp som från ingenstans. För ett ögonblick glömmer de fotbollsspelandet och bollen av hårt virade plastpåsar rullar obemärkt ut över kortlinjen. Men till slut möts vår oväntade entré av jubel och vi vinkar ursäktande medan vi trampar vidare över planen och fortsätter genom det av lera, pinnar och presenningar uppbyggda lägret. Den nya byn sjuder av liv och överallt är invånarna upptagna med det sista av dagens sysslor. 

Solen är nästan nedanför trädtopparna och åskvädret alldeles ovanför oss. Det är bara en tidsfråga innan himlen öppnar sig. Den tryckande värmen har försvunnit, precis som den alltid gör just innan regnet kommer, men vi fortsätter obekymrat att följa stigen som leder oss längs med ett vattendrag tillbaka genom byn. Vi njuter av naturen och alla härliga dofter, den ljumma temperaturen och det rogivande landsbygdslivet.

Att bege sig ut på de otaliga stigarna runt Zemio på mountainbike är ett sätt att för en stund skingra tankarna från sjukhuset och patienterna. Det är ett sätt att låta bli att tänka på Rose som förra veckan gick bort i aids bara 25 år gammal eller lilla Madeleine, ett år gammal, som under gårdagen förlorade kampen mot malarian. Det är skönt att se att Zemio inte bara är ett sjukhus fyllt med sjuka patienter, utan även en by där invånarna lever och har det relativt bra – fast under väldigt fattiga förhållanden.

Plötsligt är det som om himlen öppnar sig. Inte ett klädesplagg lämnas torrt. Vi rullar ner för backen, förbi sjukhuset och ner till tegelhuset där vi bor och är alldeles genomblöta när vi cyklar in genom grindarna. Hemma igen efter en cykeltur runt Zemios nejder. Det är absolut den bästa tiden på dagen trots, eller kanske tack vare, att regnet fullkomligt öser ner.


Ny by, nytt projekt

Arbetet på sjukhuset har sin gilla gång och patienterna fortsätter att komma i allt stridare ström. Tiden rusar iväg snabbare än jag hinner med. Plötsligt har halva tiden gått och jag ska packa väskan igen för att byta projekt. Det var egentligen inte planen från början men saker och ting kan ändra sig snabbt när man arbetar under sådana här förhållanden. Man tvingas vara flexibel. Avresedatumet har ändrats åtskilliga gånger men på fredag lyfter planet och jag lämnar Boguila bakom mig för att, efter en helg i huvudstaden, träffa mina nya kollegor och patienter på ny ort i Centralafrikanska republiken. Tydligen behövs jag på sjukhuset i Zemio.

Zemio är en liten by i sydöstra delen av landet nära floden Mbomou som utgör gränsen till Centralafrikanska republikens södra grannland Kongo-Kinshasa. Sjukhuset är mycket mindre än i Boguila och har färre år på nacken. Arbetet i Zemio kommer på många sätt bli annorlunda. Dels eftersom det är ett relativt nystartat sjukhus och dels eftersom det råder helt andra geografiska och politiska förhållanden. Själva Zemio by är större än Boguila med lite över 10 000 invånare och det finns flera närbelägna flyktingläger med främst flyktingar från Kongo, men även med människor på flykt i sitt eget land. Det gör att patientklientelet blir annorlunda.

Andelen hivsmittade i området är uppmätt till hela 15 procent, en skrämmande hög siffra. Viruset medför en hel del ovanliga infektioner som man sällan eller aldrig ser hos patienter som inte bär på smittan. Läkare Utan Gränser har precis satt upp ett hiv- och tuberkulosprogram på sjukhuset och en av mina utmaningar kommer att bli att få det på fötter. Zemio ligger i utkanten av ett område som till viss del är kontrollerat av LRA (Lord’s Resistance Army, på svenska Herrens Motståndsarmé) vilken är en av jordklotets mest fruktade rebellgrupper. Men läget är nu relativt stabilt och Läkare Utan Gränser har säkerhet som högsta prioritet så jag är inte orolig.

Det blir inte lätt att säga farväl till alla dem som man har jobbat med här i Boguila och som jag har kommit så nära nu efter nästan fem månader i fält. Jag kommer att sakna Boguila men samtidigt blir det väldigt skönt med lite ombyte. Ny miljö, nya människor och nya utmaningar.
Till sist måste jag tyvärr berätta att den lilla tioåriga pojken jag berättade om i förra inlägget inte klarade kampen mot stelkrampsbakterien och har lämnat jordelivet. Vi gjorde vad vi kunde – men tyvärr är det inte alltid nog.


Gravid för trettonde gången

När Marceline kom in till sjukhuset är det fem dygn sedan vattnet gick och värkarna började. Men det var flera dagar sedan hon sist kände att barnet sparkade. Trött och medtagen ligger hon i en av sängarna på vår förlossningsavdelning och låter ena handen vila på sin stora putande mage. Innan jag ens hunnit ta fram stetoskopet berättar hon för mig att barnet redan är dött, hon är säker för hon vet hur det känns att ha ett dött barn i sin livmoder, det är tredje gången det händer. Jag lyssnar med stetoskopet och tar fram dopplern för att vara helt säker, men det är tyst där inne. Inte ett enda hjärtslag kan jag höra och jag tvingas berätta för henne det hon redan vet, att hennes barn har dött.

Ända tills två dagar innan vattnet gick arbetade hon ute på fälten med att skörda bomull och maniok för att försörja sina åtta barn. Hon är ensam vuxen i hushållet efter att hennes man gick bort för några år sedan och nu är det upp till henne att se till att barnen får mat på bordet. Eller rättare sagt på golvet, för Marceline äger inget bord. Efter makens bortgång har hans yngre bror, som redan är gift med en annan kvinna, förbarmat sig över Marceline och hjälper henne till viss del ekonomiskt. Nu har hon blivit gravid för trettonde gången och har hans döda barn i magen. Tanken var att Marceline skulle föda hemma i hyddan i en by långt från någon form av medicinsk hjälp, precis som hon gjort vid alla tidigare graviditeter. Men på morgonen den fjärde dagen efter att vattnet gått och barnet fortfarande inte kommit ut, beslutade hennes nya make att de skulle ta sig till det närmaste hälsocentret för att få hjälp. De tog dem hela dagen att gå de tolv kilometrarna till fots. Väl framme fick Marceline antibiotika och en madrass att vila på så att hon nästa dag hade krafter att åka vidare med moped den långa och skumpiga vägen till vårt sjukhus.

Fram på eftermiddagen är salen nästan tom på patienter. Tre tomma sängar av rostigt stål står på rad i det annars kala rummet och i den fjärde ligger Marceline på ett fuktigt tygstycke. Några fönster täckta med myggnät släpper in dagsljus och lyser upp rummet tillsammans med glödlampan i taket. En droppflaska är upphängd med en sönderklippt gummihandske på en spik i betongväggen ovanför Marcelines säng och sakta droppar vätska in i hennes vener. Den putande magen är nästan borta och hon har bara ett stort förband kvar på magen som avslöjar att hon varit gravid. Hennes trettonde graviditet slutade i ett kejsarsnitt, ett dött barn och två hopsnörda äggledare. Marceline vill inte bli gravid en fjortonde gång.

Jag sätter mig på sängkanten och med hjälp av en barnmorska som tolk pratar vi lite om livet för en kvinna på landsbygden i Centralafrika. Om hur tufft det är att klara av att betala skolavgifter för alla barnen, om det slitiga arbetet på fälten, om den ständiga rädslan för att inte ha mat till barnen och om saknaden av den döde mannen. Marceline har ett vackert ansikte, men ett hårt liv har satt sina spår. Hennes vardag är så långt bort ifrån min egen.
– När mina döttrar en gång blir gravida, ska jag se till att de föder på ett sjukhus, säger Marceline när jag är på väg ut genom dörren. Jag ler och svarar att jag tycker det låter som en bra idé.


Stel som en pinne

Detta bildspel kräver JavaScript.

Han ligger som i en sprättbåge med huvudet böjt bakåt. Hela hans ansikte är förvridet av smärta och i pannan trängs svettpärlorna med varandra. Varenda liten muskel i hans tioåriga kropp är spänd till det yttersta. Han håller ett krampaktigt tag i sin pappas hand och jag anar rädsla i hans ögon. Rädsla för det spratt hans kropp just nu spelar honom. Och så, plötsligt, släpper allt och hela kroppen slappnar av. Han ligger helt utslagen på britsen. Han är trött, kan knappt prata, men är vid fullt medvetande. Han berättar, med en röst som knappt bär, att han inte har sovit på hela natten. Det började igår kväll berättar pappan och sen dess har han inte slutat att krampa i korta perioder. Det är kväll och mörkt ute. Det har tagit dem hela dagen att komma hit och under resan har hans kropp plötsligt och smärtfullt blivit stel som en pinne för att sen slappna av som spaghetti igen. Pappan tittar medlidsamt på sin förstfödde son där han ligger på den trasiga britsen och stryker honom lätt på armen. Då börjar det igen. Alla muskler drar ihop sig och pojken kan inte göra annat än lyda. Ryggen lyfter från underlaget och hela kroppen spänner sig som en pilbåge. Åter igen förvrids hans ansikte av smärta och rädslan är tillbaka i hans ögon.

Jag släcker i taket och det är bara en strimma månljus som lyser upp det lilla undersökningsrummet. Viskande ber jag sjuksystern berätta för pappan att han inte ska röra sin son eftersom ljud, ljus och beröring kan provocera fram kramperna igen och jag ber henne att hämta en spruta med lugnande medicin. Jag har aldrig någonsin sett sjukdomen förr, men pojkens symtom är som tagna ur en skolbok för medicinstudenter och det finns inga tvivel om diagnosen. En sällsynt diagnos på våra akutmottagningar hemma i Sverige eftersom vi för en futtig krona på statens bekostnad blir vaccinerade innan vi ens har lärt oss att gå. Pojken på britsen har aldrig blivit vaccinerad. Hans stat kan inte betala den futtiga krona det kostar.

Sjuksystern lämnar rummet men kommer snart tillbaka och ger pojken en spruta lugnande i ena låret. Det är mörkt och trångt i det lilla rummet och pojkens lidande gör det än trängre. Det är tyst förutom hans smärtfulla flämtande. Medicinen verkar och hans kropp slappnar av. Pappan pustar ut. Det gör även jag. Med en nick visar jag pappan att jag vill att han ska följa med utanför rummet. Jag berättar för honom att vi vill behålla hans son på sjukhuset för att behandla honom med lugnande mediciner och antibiotika. Jag berättar att vi inte kan lova att hans son blir helt återställd, men undviker att han kanske inte ens överlever. Jag berättar att hans son är sjuk, att han har drabbats av stelkramp.