Etikettarkiv: Afrika

Ett tvehågset avsked

Hej då Zemio, jag kommer sakna dig!

Tvååriga Chamoura står mitt på sjukhusgården och vinkar ett blygsamt hej då gömd bakom mammas färgglada kjol. Hennes stora och obekymrade leende gör mig alldeles varm inombords. Jag klappar henne lätt på huvudet. Erik, som ni nu känner vid det här laget, sitter lite längre bort på den lilla stentrappan som leder upp till sjukhusets veranda. Han håller krampaktigt i nallen jag gett honom men vill inte vinka tillbaka när jag och, på gränsen till tårar, försöker vinka hej då. Jag går fram till honom, tar honom i min famn och ger honom en lång varm kram. Jag kommer att sakna Erik, Chamoura och alla de andra barnen i vårt HIV-program som jag under de här fyra månaderna lärt känna tillsammans med deras familjer. Jag kommer att sakna mina härliga kollegor på sjukhuset, alla de andra patienterna vi vårdat och det sakta lunkande livet i byn Zemio.

För nio månader sedan hade jag förväntansfulla fjärilar och koleravaccin i magen. Nu är maggropen fylld med iver över att efter nio månader i fält få komma hem till nära och kära där hemma. Men även med vemod och en obehaglig känsla av att jag, genom att lämna Zemio, överger dessa små barn med deras olika livshistorier och personligheter. De är ännu lyckligt ovetandes och för små för att förstå att de är beroende av de bromsmediciner vi förser dem med. Och tyvärr går de en ganska otrygg framtid till mötes. Det är med tvehågsna steg jag går på planet som kommer att ta mig till några dagar med pappersarbete och avrapportering i huvudstaden och därefter vidare med flyg till Europa. Halva personalstyrkan har kommit till landningsbanan för att vinka av mig och Anne, den holländska sjuksystern som lämnar projektet samma dag som mig. Det är inte långt till tårar.

Jag kom till Centralafrikanska republiken som en relativt nylegitimerad läkare med en nästan tom ryggsäck, utan erfarenhet av tropiska sjukdomar, HIV-behandlingar eller kunskap om hur det är att jobba som läkare i ett fattigt konfliktdrabbat område utan något som helst fungerande sjukvårdssystem. Imorgon lämnar jag landet med blandade känslor men med en ryggsäck som är till bredden fylld med härliga och varma minnen av tillfrisknande patienter, ovärderliga livserfarenheter och medicinsk kunskap men framför allt hopp om att Zemios alla invånare går en ljusnande framtid till mötes.

Jag vill med detta sista inlägg från Centralafrikanska republiken, landet som världen glömt bort, även passa på att tacka alla er som har följt mig och stöttat mig under min resa och i mitt stundom tunga arbete. Det har betytt mycket! Jag önskar all lycka till min efterträdare som i skrivande stund är på väg ut till Zemio för att lära känna Erik, Chamoura och alla de andra härliga barnen och se till att deras framtid blir en smula säkrare än om Läkare Utan Gränser inte varit på plats.


Renande regn

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det är ljummet i luften och kvällen börjar sänka sig över Zemio. Söderut mot Kongo ses blixtar från ett åskväder som troligen är på väg åt vårt håll. Man känner det i luften – regnet är på väg.Timmen innan solen går ner är den bästa tiden på dagen. Största delen av arbetsdagen är över, den stekande värmen har lagt sig och ännu återstår det lite tid innan mörkret och utegångsförbudet.

 Vi cyklar stigen upp mot den katolska kyrkan, svänger höger efter den överväxta kyrkogården och fortsätter ut över åsen, precis i utkanten av byn. Stigen tar oss genom ett fält av maniok och över en stenrad som utgör gränsen till nästa familjs maniokfält. En skock getter som fredligt står och mumsar i sig av maniokbladen rusar plötsligt iväg, skrämda av vår framfart. Vi passerar några kvinnor och barn på väg hem från fälten, skickligt balanserande dagens skörd på huvudet. De vinkar glatt när vi susar förbi och vi vinkar lika glatt tillbaka.

Det är tryckande varmt och svetten rinner ner för pannan. Åskvädret som hotar i söder kommer allt närmare. Stora svarta moln tornar upp sig, den ena blixten avlöser den andra och vinden börjar tillta, en förvarning om att regnet snart kommer.

Vi svänger höger ned mot det kongolesiska flyktinglägret och följer den slingriga, röda stigen nedför sluttningen. Styr över uttorkade diken med stockar som broar och cyklar under mangoträdens lövverk genom ett hav av övermogen fallfrukt som skvätter upp på våra bara ben.

Nästan nere i flyktinglägret upptäcker vi att vi har cyklat rakt ut i en jordbelagd och ojämn fotbollsplan mitt under pågående match. Tröjor möter dem utan tröjor men spelet stannar helt upp när vi av misstag cyklar in på planen. Ett gäng svettiga och skolösa pojkar i trasiga shorts stirrar överraskat på oss när vi dyker upp som från ingenstans. För ett ögonblick glömmer de fotbollsspelandet och bollen av hårt virade plastpåsar rullar obemärkt ut över kortlinjen. Men till slut möts vår oväntade entré av jubel och vi vinkar ursäktande medan vi trampar vidare över planen och fortsätter genom det av lera, pinnar och presenningar uppbyggda lägret. Den nya byn sjuder av liv och överallt är invånarna upptagna med det sista av dagens sysslor. 

Solen är nästan nedanför trädtopparna och åskvädret alldeles ovanför oss. Det är bara en tidsfråga innan himlen öppnar sig. Den tryckande värmen har försvunnit, precis som den alltid gör just innan regnet kommer, men vi fortsätter obekymrat att följa stigen som leder oss längs med ett vattendrag tillbaka genom byn. Vi njuter av naturen och alla härliga dofter, den ljumma temperaturen och det rogivande landsbygdslivet.

Att bege sig ut på de otaliga stigarna runt Zemio på mountainbike är ett sätt att för en stund skingra tankarna från sjukhuset och patienterna. Det är ett sätt att låta bli att tänka på Rose som förra veckan gick bort i aids bara 25 år gammal eller lilla Madeleine, ett år gammal, som under gårdagen förlorade kampen mot malarian. Det är skönt att se att Zemio inte bara är ett sjukhus fyllt med sjuka patienter, utan även en by där invånarna lever och har det relativt bra – fast under väldigt fattiga förhållanden.

Plötsligt är det som om himlen öppnar sig. Inte ett klädesplagg lämnas torrt. Vi rullar ner för backen, förbi sjukhuset och ner till tegelhuset där vi bor och är alldeles genomblöta när vi cyklar in genom grindarna. Hemma igen efter en cykeltur runt Zemios nejder. Det är absolut den bästa tiden på dagen trots, eller kanske tack vare, att regnet fullkomligt öser ner.


Stel som en pinne

Detta bildspel kräver JavaScript.

Han ligger som i en sprättbåge med huvudet böjt bakåt. Hela hans ansikte är förvridet av smärta och i pannan trängs svettpärlorna med varandra. Varenda liten muskel i hans tioåriga kropp är spänd till det yttersta. Han håller ett krampaktigt tag i sin pappas hand och jag anar rädsla i hans ögon. Rädsla för det spratt hans kropp just nu spelar honom. Och så, plötsligt, släpper allt och hela kroppen slappnar av. Han ligger helt utslagen på britsen. Han är trött, kan knappt prata, men är vid fullt medvetande. Han berättar, med en röst som knappt bär, att han inte har sovit på hela natten. Det började igår kväll berättar pappan och sen dess har han inte slutat att krampa i korta perioder. Det är kväll och mörkt ute. Det har tagit dem hela dagen att komma hit och under resan har hans kropp plötsligt och smärtfullt blivit stel som en pinne för att sen slappna av som spaghetti igen. Pappan tittar medlidsamt på sin förstfödde son där han ligger på den trasiga britsen och stryker honom lätt på armen. Då börjar det igen. Alla muskler drar ihop sig och pojken kan inte göra annat än lyda. Ryggen lyfter från underlaget och hela kroppen spänner sig som en pilbåge. Åter igen förvrids hans ansikte av smärta och rädslan är tillbaka i hans ögon.

Jag släcker i taket och det är bara en strimma månljus som lyser upp det lilla undersökningsrummet. Viskande ber jag sjuksystern berätta för pappan att han inte ska röra sin son eftersom ljud, ljus och beröring kan provocera fram kramperna igen och jag ber henne att hämta en spruta med lugnande medicin. Jag har aldrig någonsin sett sjukdomen förr, men pojkens symtom är som tagna ur en skolbok för medicinstudenter och det finns inga tvivel om diagnosen. En sällsynt diagnos på våra akutmottagningar hemma i Sverige eftersom vi för en futtig krona på statens bekostnad blir vaccinerade innan vi ens har lärt oss att gå. Pojken på britsen har aldrig blivit vaccinerad. Hans stat kan inte betala den futtiga krona det kostar.

Sjuksystern lämnar rummet men kommer snart tillbaka och ger pojken en spruta lugnande i ena låret. Det är mörkt och trångt i det lilla rummet och pojkens lidande gör det än trängre. Det är tyst förutom hans smärtfulla flämtande. Medicinen verkar och hans kropp slappnar av. Pappan pustar ut. Det gör även jag. Med en nick visar jag pappan att jag vill att han ska följa med utanför rummet. Jag berättar för honom att vi vill behålla hans son på sjukhuset för att behandla honom med lugnande mediciner och antibiotika. Jag berättar att vi inte kan lova att hans son blir helt återställd, men undviker att han kanske inte ens överlever. Jag berättar att hans son är sjuk, att han har drabbats av stelkramp.