Nyår i torrperioden

Bomullsskörd i Boguila.

Bomullsskörd i Boguila.

Mellandagarna var lugna på sjukhuset. Förutom att patienterna hellre höll sig hemma och firade jul med familjen än kom till sjukhuset, så var, och är det fortfarande, skördetid vilket gör att man inte har tid att lämna åkrarna för att gå till sjukhuset förrän man är riktigt sjuk. Bomullsskörden är i full gång och nästan dagligen ser man barn och vuxna i alla åldrar gå förbi sjukhuset med gigantiskt stora korgar, fulla med vit bomull, som de bär på huvudet. Det är imponerande hur barn så unga som fem år kan balansera en korg som nästan är större än dem själva utan att tillsynes behöva koncentrera sig särskilt mycket.

Vi är nu mitt i torrperioden och eftersom malariamyggor trivs vid vatten innebär det att malariafallen blir färre och färre på sjukhuset. Dessvärre ökar hjärnhinneinflammationerna under torrperioden, eftersom slemhinnorna i näsan blir för torra för att skydda mot bakterier, och det är en minst lika farlig sjukdom.

På julaftonsmorgon kom en pappa med sin tioåriga son till sjukhuset. Pappan bar sin son i famnen för han var så dålig att han inte kunde gå själv, han var medvetslös och krampade. Hans tillstånd var så dåligt att jag knappt trodde han skulle överleva den kommande timmen. Han andades oregelbundet och för varje andetag trodde jag att det var hans sista. Vi lyckades stilla hans kramper med mediciner men det dröjde inte länge förrän han krampade igen. Efter analys av hans ryggmärgsvätska kunde vi konstatera att han hade en hjärnhinneinflammation, vilket är en mycket allvarlig och livshotande sjukdom.

Hans lungor lät som en hel bubblande kemifabrik och det var troligtvis där infektionen hade börjat. Han fick omedelbart en bred antibiotisk behandling, men jag hade inte mycket hopp om att det skulle gå vägen. Efter knappa tre månader på sjukhuset tyckte jag mig känna igen uttrycket i hans ansikte, uttrycket från en som redan har gett sig av till andra sidan.

Den här historien skulle ha kunnat sluta som så många andra på sjukhuset här i Boguila, att pojken hade kommit för sent och att hans liv inte gick att rädda. Men det här är inte en av de historierna. Det här är solskenshistorien om en tioårig pojke som var livshotande sjuk när han medvetslös bars in på sjukhuset av sin pappa på julaftonsmorgonen och en vecka senare, på nyårsaftons morgon, kunde skrivas ut och själv gå de 25 kilometrarna hem till byn för att fira nyår med sin familj. Det finns dagar då man tvekar på vad man egentligen gör här nere. Det här var inte en sådan dag.

Gott nytt år till er alla, men allra mest gott nytt år till Justin, 10 år från byn Boaya i västra Centralafrikanska republiken.


Jul i Boguila

Filmvisning på julafton. Det blev Nalle Puh istället för Kalle Anka!

Filmvisning på julafton. Det blev Nalle Puh istället för Kalle Anka!

Å en slank han hit, å en slank han dit, å en slank han ner i diket! Med hjälp av ett tjugotal barn som med sprudlande glädje slank hit och dit – och till sist ner i diket – infann sig ändå en viss julkänsla i Centralafrikanska republiken. Trots att familjen är långt borta och att det var 30 grader varmt med stekande sol på julafton.

Inne på sjukhusgården gjorde ”Prästens lilla kråka” succé och vi dansade glatt även utan julgran. Nästan alla barn som var stora och friska nog var med i leken. Det var bara några som gömde sig bakom sina mödrars långa och färgglada kjolar, rädda för oss vitingar.

Det var den italienske sjuksköterskan Stephano, portugisiska laboratorieteknikern Carmen och jag som har arrangerat lite julfirande för alla patienter. I stället för Kalle Anka klockan tre blev det Nalle Puh med projektor på väggen i det öppna sjukhusköket tillsammans med flertalet av sjukhusets patienter, stora som små. Att filmen var på engelska, ett oförståeligt språk för de flesta här, gjorde inte så mycket. Det var spännande ändå eftersom filmvisning inte hör till det vanliga här i byn. Istället för glögg och lussekatter blev det friterade munkar och te som vår kökspersonal hjälpt oss att göra. Och trots att barnen varken kände till prästens lilla kråka eller musikanterna från Skaraborg gick det utmärkt att dansa svenska juldanser även på den centralafrikanska landsbygden.

Det värmde i hjärtat att se lilla Donatien stå och vicka lite på rumpan. För en vecka sedan var han en gravt undernärd liten pojke som knappt hade krafter att sitta. Nu stod han upp på egen hand och vickade rumpan till våra julsånger, hans pungbråck som nådde ända ned till knäna vickade med i samma takt. Ryktet om vårt lilla julfirande på sjukhuset spred sig och snart var det en rejäl skara barn som dansade ringlekar och gjorde raketen, om och om igen tills vi inte orkade längre, precis som i Sverige.

När jag lämnade Sverige tog jag med mig en resväska fullproppad med både hårda och mjuka leksaker. Leksaker som mina systerdöttrar och min pojkväns brorsbarn snällt kunde undvara. När jag gick morgonronden på barn- och undernäringsavdelningarna på julafton gav jag några av leksakerna i julklapp till de barn jag skrev ut. Leksaker är en verklig bristvara i Boguila och många av barnen hade aldrig sett ett mjukisdjur. Lilla Gloria på 8 år, som var redo att bli utskriven efter en dryg veckas sjukhusvistelse på grund av akut leverinflammation och malaria, blev så rädd när hon såg min bleka, blåögda och blonda docka att hon gallskrek och gömde sig bakom sin mammas rygg. Det var inte riktigt den reaktionen jag hade väntat mig. Men efter att både mamman, en av sjuksystrarna och jag hade lekt med dockan ett tag för att övertyga Gloria om att den inte var farlig, kröp hon fram från sitt gömställe och vågade till slut hålla dockan i knäet. Och innan jag hade rondat färdigt i salen såg det ut som om hon och den lilla blonda dockan blivit riktigt goda vänner.

Leksaker var en omtyckt julklapp!

Leksaker var en omtyckt julklapp!


Mörka nätter

Det är mörkt. Men inte mörkare än att jag kan ana markens konturer framför mig. Månen skiner och stjärnorna lyser upp. Jag springer. Jag kan vägen. Skulle det ligga en ko eller get på stigen skulle jag nog ramla. Men jag springer. Klockan är lite över midnatt. Det är alldeles tyst förutom syrsornas konstanta högfrekventa bakgrundsljud. Jag snubblar till i gruset, tappar nästan stetoskopet. Springer vidare. Vem är det som har slutat andas? Tankarna flyger runt i huvudet på mig. Vems hjärta är det som har slutat slå? Är det den lilla flickan på undernäringsavdelningen som skakar på huvudet så gulligt så fort jag tar fram mitt stetoskop? Är det Francis, den tvååriga pojken som kom tidigare under dagen med malaria och ett blodvärde på 17? Eller är det den gravida kvinnan på 25 år som bara blir sämre och sämre utan att vi vet vad det är för fel? Det kan vara vem som helst av de inneliggande patienterna. Hörde inte vad nattsjuksköterskan sa när han kallade på mig på jourradion. Bara att någon hade slutat andas. Jag är yrvaken. Det är lite kyligt i luften. Himlen är helt stjärnklar. Framme vid sjukhuset gnisslar grinden bekant när vakten öppnar för mig.

Nattsjuksköterskan visar vägen till sängen där den gravida 25-åriga kvinnan ligger. Hon är livlös. Varken puls eller andning. Hör inga hjärtslag från den putande magen heller. Vi försöker återuppliva, men det är för sent. Vi tvingas ge upp. Två liv vi inte lyckas rädda. Vänder mig till kvinnans mamma och lägger min hand på hennes axel. Hon gråter.

Kanske är det ännu lite kyligare när jag går hemåt igen. Stjärnorna lyser. Jag går, det finns ingen anledning att springa längre. Stänger sjukhusgrinden bakom mig. Det gnisslar bekant. Sparkar frustrerat till i gruset. Nu hör jag inga syrsor längre, bara kvinnornas sorgeskrik bakom mig inne från sjukhuset. Jag skakar lite, vet inte om det är för den friska vinden eller kvinnornas hjärtskärande skrik.

Inbillar mig att jag ser två nya stjärnor bland tusentals andra på himlavalvet. En stor och en liten. Dem såg jag inte innan.


Dagarna går

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dagarna går. Man vaknar, snoozar, vaknar igen, går på morgonmöte, rondar, jagar labbresultat, jagar bloddonatorer, jagar sköterskor, äter lunch, svettas, kontrollerar, palperar, stetoskoperar, diagnostiserar, medicinerar, äter kvällsmat, dricker te på verandan, skypar läser, släcker, sover och sen är det morgon igen och en ny dag med nya utmaningar ligger framför en. Dagarna går, men INGEN är egentligen den andra lik.
Att arbeta som läkare på den centralafrikanska landsbygden, långt ifrån västerländsk sjukhuskultur, innebär ofta att man får tampas med problem som sällan uppstår hemma. Jag upplever alltför ofta att patienterna kommer in i ett väldigt sent skede av sin sjukdom och att det då tyvärr redan är för sent för att rädda dem.
En av orsakerna är givetvis att de bor långt bort från sjukhuset. Man går inte gärna de 70 kilometrarna till fots till sjukhuset för att barnet har lite diarré eller feber. En annan orsak är att den urgamla traditionen och tron på traditionell läkekonst i hög grad lever kvar här. Den lokala medicinmannen är alltför ofta den första instansen folk söker hjälp hos när någon är sjuk. Därför kommer de till vårt sjukhus först när bären eller örterna de fått som medicinering inte hjälpt. En långdragen halsfluss försöker man till exempel bota genom att skära av gomtappen, och smärtor genom att rista med kniv i huden över det onda området.
Förutom att detta gör att det dröjer innan de söker vård hos oss är dessa minst sagt kontroversiella behandlingar dessutom direkt farliga för patienten. Att rispa i huden och operera bort gomtappen med orena instrument kan, för de redan sjuka barnen, leda till livsfarliga infektioner. Behandlingarna kan, förutom stelkramp, även sprida blodsmittor som hiv och hepatit och i ett land som CAR, där dessa sjukdomar är relativt vanliga, är förstås risken med de här onödiga ingreppen stor. Därför är det värt att lägga lite extra tid och energi på att försöka övertala och övertyga patienterna och dess föräldrar om att hoppa över besöket hos medicinmannen.
– Doktor Anna, mamman till den undernärda flickan undrar om de kan få lämna sjukhuset några timmar under eftermiddagen, säger sjuksystern som rondar med mig på undernäringsavdelningen och hjälper mig att tolka från sango till franska.
– Ja, det kan de väl få, men vad ska de göra?, undrar jag misstänksamt, eftersom patienterna aldrig brukar fråga innan de försvinner.
– Mamman vill ta flickan till medicinmannen för att behandla hennes analprolaps med traditionell medicin, men hon kommer tillbaka hit efteråt, förklarar sjuksköterskan.
Jag lägger handen på mammans axel och sätter mig ner på sängkanten. Det här kan ta tid. Jag förklarar flickans sjukdom och att prolapsen inte behöver behandlas på nåt annat sätt än genom att man trycker tillbaka den efter att flickan har bajsat. Jag visar henne hur hon ska göra. På knagglig franska försöker jag övertyga mamman om att inte gå till medicinmannen och sjuksköterskan översätter entusiastiskt. Mamman och flickan stannar på sjukhuset hela dagen. Doktor Anna vs medicinmannen, 1-0 :). Men vad som händer imorgon, vet man inte.


Välkommen till Boguila

Planet har landat!

Planet har landat!

Inte ett enda hus kunde jag se från flygplansfönstret när vi gick ner för landning med det lilla propellerplanet. Träd och slätter så långt ögat kunde nå. Är det här jag ska bo, tänkte jag. Mitt i ingenting? Mitt i Afrikas vildmark? När planet närmade sig trädtopparna skymtade jag plötsligt flera mer eller mindre husliknande hyddor som låg spridda runt landningsbanan. Och bakom en skogsdunge kunde man ana flera större tegelhus som jag tänkte måste vara mitt sjukhus, mitt nya hem de närmaste nio månaderna! Längs landningsbanan stod byns barn uppradade som välkomstkommitté, tillsammans med flera av mina blivande arbetskollegor – både nationella och internationella – som alla var iklädda den vita t-shirten med läkare Utan Gränsers symbol jag själv så länge velat bära. Välkommen till Boguila, mitt i varmaste Afrika!

Centralafrikanska republiken (CAR) är inget katastrofområde. Landet drabbas sällan av långvarig torka, ”scorar” sällan högt på Richterskalan, hotas inte av några tsunamis eller översvämningar och är inte utsatt för något fullskaligt inbördeskrig. Men icke desto mindre är CAR en ”icke fungerande stat”. Här finns ett antal aktiva rebellgrupper som mer eller mindre styr olika delar av landet på ett mer eller mindre våldsamt sätt. Mest känd, eller låt mig säga mest ökänd är Herrens motståndsarmé som håller till i sydöstra delarna av landet, långt ifrån Boguila.

Vägarna anses i nuläget vara för osäkra för att vi ska kunna ta landvägen från huvudstaden Bangui ut till de olika projekten spridda i både öst och väst. CAR är ett av de fattigaste länderna på vårt klot, infrastrukturen är i princip obefintlig och tillgången till sjukvård skrämmande låg. Den största delen av befolkningen livnär sig på sina små åkrar och har som enda inkomst de grödor som de lyckas sälja på marknaden – efter att först ha säkrat familjens egna behov. Barnadödligheten är hög och medelåldern låg, CAR:s demografiska siffror är skrämmande läsning

Sedan jag lämnade Landvetter har tiden bara flugit iväg. Sakta men säkert har jag försökt acklimatisera mig till mitt nya land som både fysiskt och mentalt ligger så långt borta från Sverige. Försöker sätta mig in i jobbet som läkare och internationell handledare, försöker lära mig om alla nya sjukdomar och behandlingar som jag tidigare bara läst om i böcker och försöker sätta mig in i hur sjukhuset fungerar. Men kanske framför allt i hur det INTE fungerar

Sjukhuset i Boguila är det största på åtskilliga mils avstånd och våra patienter har ofta vandrat en lång väg innan de står utanför vår dörr. Ibland har de därför väldigt långt gånga sjukdomar som är svåra att behandla. Dessutom händer det tyvärr alltför ofta att de tar omvägen förbi en lokala ”traditional healer”. Vårdnivån är otroligt basal och det finns många sjukdomar som vi helt enkelt inte kan göra något åt eftersom vi varken har medel att utreda eller behandla dem.

Malaria är den absolut mest frekventa diagnosen tätt följd av lunginflammation, varbölder, hjärnhinneinflammation, undernäring, olika typer av diarréer och hiv. Min uppgift här är, förutom vanligt doktorsarbete med avdelningsronder och nattjourer, även att fungera som handledare åt de inhemska läkarna. En uppgift som kan synas överväldigande eftersom läkarna här har betydligt mer erfarenhet än jag när det gäller tropiska sjukdomar, men rent organisatoriskt finns det ett oändligt stort behov av förbättringsarbete på sjukhuset.

Vi börjar så smått närma oss regnperiodens slut vilket innebär att antalet malariafall på sjukhuset sakta men säkert minskar, men det är fortfarande den vanligaste dödsorsaken hos barn. Under min förra nattjour väcktes jag klockan fem på morgonen av att en av våra patienter på vår så kallade intensivvårdsavdelning hade slutat andas. Hon var två år, hade svår malaria och till följd av det även allvarlig blodbrist. Direkt när hon kom till sjukhuset satte vi igång med en malariabehandling men hon var tyvärr redan svårt sjuk. Under kvällen försökte vi att hitta en blodgivare, men blodbanken var som vanligt tom och tyvärr passade hennes föräldrars blod inte. Fram på morgontimmarna orkade hennes lilla späda kropp inte längre med. Vi försökte att återuppliva henne med de knappa resurser vi har trots att jag innerst inne visste att det var hopplöst, hon hade redan sagt farväl. Jag höll om hennes mamma efter att vi berättat för henne att vi inte lyckats rädda hennes dotter. Hon grät. Det gjorde jag med den kvällen.


Redo för äventyr

Efter en förberedelsekurs i Amsterdam, franskkurs i Stockholm, en kurs i tropisk medicin i Jönköping och otaliga vaccinationer i vardera arm är jag nu äntligen på väg ut på mitt livs äventyr. Nio månader med Läkare Utan Gränser i Centralafrikanska republiken (CAR), ett land jag var tvungen att googla för att kunna placera på kartan (trots sitt relativt geografiskt avslöjande namn). Min barndomsdröm är på väg att gå i uppfyllelse. Under nio månader ska jag fungera som en av fyra läkare på ett litet sjukhus med drygt 100 sängar i byn Boguila i nordvästra CAR.

Nu sitter jag på ett hotellrum i Berlin efter en dags ”briefing” på Läkare Utan Gränser kontor här i staden och bara väntar på att det ska bli morgon. Ryggsäcken är packad och jag är helt klart redo. I ryggsäcken ligger stetoskopet, malariatabletterna och de oumbärliga medicinska böckerna om Afrikas alla tropiska sjukdomar och dess behandlingar. Allt ligger noggrant packat tillsammans med de personliga saker jag tror mig behöva under nio månader i fält.

Har en obeskrivlig känsla i maggropen. Oro och spänning blandat med en portion koleravaccin gör att magen känns som bostad för världens alla fjärilar just nu. Vad är det som väntar mig där nere? Klarar jag av det? Har jag vad som krävs? Kommer jag trivas? Kommer mina förväntningar uppfyllas?

Det var med stort vemod och, om jag ska vara helt ärlig, med gråten i halsen som jag gick på flyget till Berlin i morse efter att ha sagt hej då till min pojkvän på Landvetter.  Nio månader i djupaste Afrika där jag varken kan ta mobilnät eller internetuppkoppling för givet, kan kännas som en hel evighet.

Men nu, så här kvällen innan avfärd till CAR, är det mest spänning som övervinner magkänslan. Nu är det äntligen dags och jag känner mig redo!  CAR – here I come!