Stel som en pinne

Detta bildspel kräver JavaScript.

Han ligger som i en sprättbåge med huvudet böjt bakåt. Hela hans ansikte är förvridet av smärta och i pannan trängs svettpärlorna med varandra. Varenda liten muskel i hans tioåriga kropp är spänd till det yttersta. Han håller ett krampaktigt tag i sin pappas hand och jag anar rädsla i hans ögon. Rädsla för det spratt hans kropp just nu spelar honom. Och så, plötsligt, släpper allt och hela kroppen slappnar av. Han ligger helt utslagen på britsen. Han är trött, kan knappt prata, men är vid fullt medvetande. Han berättar, med en röst som knappt bär, att han inte har sovit på hela natten. Det började igår kväll berättar pappan och sen dess har han inte slutat att krampa i korta perioder. Det är kväll och mörkt ute. Det har tagit dem hela dagen att komma hit och under resan har hans kropp plötsligt och smärtfullt blivit stel som en pinne för att sen slappna av som spaghetti igen. Pappan tittar medlidsamt på sin förstfödde son där han ligger på den trasiga britsen och stryker honom lätt på armen. Då börjar det igen. Alla muskler drar ihop sig och pojken kan inte göra annat än lyda. Ryggen lyfter från underlaget och hela kroppen spänner sig som en pilbåge. Åter igen förvrids hans ansikte av smärta och rädslan är tillbaka i hans ögon.

Jag släcker i taket och det är bara en strimma månljus som lyser upp det lilla undersökningsrummet. Viskande ber jag sjuksystern berätta för pappan att han inte ska röra sin son eftersom ljud, ljus och beröring kan provocera fram kramperna igen och jag ber henne att hämta en spruta med lugnande medicin. Jag har aldrig någonsin sett sjukdomen förr, men pojkens symtom är som tagna ur en skolbok för medicinstudenter och det finns inga tvivel om diagnosen. En sällsynt diagnos på våra akutmottagningar hemma i Sverige eftersom vi för en futtig krona på statens bekostnad blir vaccinerade innan vi ens har lärt oss att gå. Pojken på britsen har aldrig blivit vaccinerad. Hans stat kan inte betala den futtiga krona det kostar.

Sjuksystern lämnar rummet men kommer snart tillbaka och ger pojken en spruta lugnande i ena låret. Det är mörkt och trångt i det lilla rummet och pojkens lidande gör det än trängre. Det är tyst förutom hans smärtfulla flämtande. Medicinen verkar och hans kropp slappnar av. Pappan pustar ut. Det gör även jag. Med en nick visar jag pappan att jag vill att han ska följa med utanför rummet. Jag berättar för honom att vi vill behålla hans son på sjukhuset för att behandla honom med lugnande mediciner och antibiotika. Jag berättar att vi inte kan lova att hans son blir helt återställd, men undviker att han kanske inte ens överlever. Jag berättar att hans son är sjuk, att han har drabbats av stelkramp.

Annonser

Olika destinationer

Boguila från ovan!

Boguila från ovan!

En svettdroppe rinner ner längs min tinning och stannar när den når hakan. Det är varmt trots att klockan bara klättrat över niostrecket. Benen känns tunga och huvudet likaså. Till ett dovt och ganska rogivande motorsurr slocknar jag direkt i flygplansstolen innan planet ens hunnit lyfta från Boguilas dammiga landningsbana. Jag är trött, både fysiskt och mentalt. Den här dagen har jag längtat efter. Jag ska på semester.

Att arbeta i fält är utmanande, spännande och ofta väldigt tillfredställande. Men det kan också vara otroligt frustrerande, påfrestande och helt enkelt fysiskt och psykiskt utmattande. Utan att man riktigt är medveten om det tär livet i Boguila på krafterna. Vi lever relativt isolerat med begränsade möjligheter till privatliv och att fritt röra på sig som man vill som man är van vid hemma. Det internationella teamet här i Boguila består av tio personer med olika yrken som behövs för att sjukhuset ska gå runt. Dessa tio personer lever man tillsammans med i princip dygnet runt under ganska annorlunda och krävande förhållanden.
Även arbetet på sjukhuset kan vara väldigt utmattande, tröttsamt och slitigt, men samtidigt alldeles, alldeles underbart! Långa nattjourer och mycket jobb är jag van vid hemifrån men den mentala påfrestningen här är helt annorlunda. Det är svårt att se barn dö. Det är svårt att se människor med olika missbildningar som man aldrig tidigare sett, den ena värre än den andra. Det är svårt att se sår som är så fula att enda lösningen är att ta bort kroppsdelen de sitter på.

Igår kväll när jag gick sista jouren innan ledigheten kom det in en kvinna som för en månad sedan haft ett epileptiskt anfall och haft oturen att landa med båda händerna i den öppna elden. Det var knappt att man kunde se att det var ett par händer längre. Ena underarmsbenet var helt blottat från armbågen ner till handleden där handen fortfarande satt kvar som en svart sårig klump. Händerna och underarmarna var totalt förstörda och för henne finns det ingen annan utväg än amputation. Den lukten och synen kommer jag aldrig att glömma.

Vi flyger över ett torrt och ganska platt landskap. Där nere finns ett nät av små stigar som leder mellan pittoreska byar med hyddor av lera och små åkerplättar runt omkring. En lerfärgad flod slingrar sig genom lanskapet i ett ormliknande mönster. Här och där skymtar rök som stiger mot himlen och avslöjar att det faktiskt finns liv där nere.

Jag vaknar först när hjulen slår i den ojämna och grusiga landningsbanan. Det är ännu varmare nu. Jag är yrvaken, svettig och vet inte var vi är. Flygplansdörren öppnas bakom mig och en kvinna blir buren ombord på en bår. Hon gråter. Två hårt åtstramande bandage är lindade runt ena vaden och lite högre upp på låret. Någon berättar att hon har blivit skjuten i benet och nu ska föras till ett av Läkare Utan Gränsers sjukhus där hon kan bli opererad. Kulan har träffat lårbenet. Hennes ansiktsuttryck avslöjar att det gör ont. Hon har fått smärtlindring både som tabletter och som injektion. Men hon har även en annan smärta som varken stillas av tabletter eller injektioner. Hennes femåriga son överlevde inte det väpnade överfallet. Den smärtan kan man inte operera bort.

Efter ännu ett lyft och en landning är vi båda framme i huvudstaden där vi båda landar som transit till nästa destination. Kvinnan ska vidare till sjukhuset i Paoua för att bli opererad och jag till Kameruns Atlantkust för att vila upp mig tillsammans med pojkvännen.


Biten av Afrika

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det kliar lite på ryggen, precis under högra skulderbladet. Jag kliar. Känner en liten bula, verkar vara en finne. Skriver vidare på min medicinska rapport som ska skickas till huvudstaden som vanligt varje månad. Rapportskrivande är inte min grej, jag vill hellre vara på sjukhuset, önskar att jag kunde kila ut ur rummet precis som ödlan som nyss satt här jämte mig.
Boguila har ett rikt och färgglatt djurliv, men det är få av djuren som når över ankelhöjd. Överallt kilar det runt små fredliga och ganska så trevliga ödlor. De ses klättrandes på sjukhusväggarna, i sängarna på intensivvårdsavdelningen, i soffgruppen på terrassen och på skrivborden på vårt kontor. De finns överallt men är helt harmlösa. Till Boguilas andra harmlösa djur hör vackra fjärilar, långa och tjocka tusenfotingar, spensliga gräshoppor, små snabba möss, långsamma och illgröna leguaner och små söta geckos.
Sen har vi de mindre trevliga och potentiellt farliga djuren, som jag skulle klara mig rätt bra utan. Här finns små och stora skorpioner, giftiga ormar i regnbågens alla färger, rabiesfladdermöss, giftspindlar, killer bees eller afrikanska honungsbin, och givetvis den välkända anopheles-myggan som sprider dödlig malaria.
Nu i torrperioden bränner man gräs för att ge plats åt ny vegetation när regnet återkommer och för att undgå en annars säker död flyr ormar och andra otäckingar sina gömställen i det brinnande gräset. Så därför ser vi nu fler och fler patienter med orm- och skorpionbett på sjukhuset.
Det kliar igen och jag kliar tillbaka, hårdare denna gång. Kulan går sönder och jag är nu helt övertygad om att det är en finne. Tills jag ser vad kulan innehåller, en vitaktig grynig sörja som vid närmare beskådning visar sig vara massa små ägg. Ägg som, om de hade fått lov att sitta kvar, hade utvecklat sig till larver, i min hud! Läskigt!
Det här var mitt första möte med Cordylobia anthropophaga, eller putziflugan, en fluga som har den dåliga vanan att lägga ägg i kläder som hänger på tork under den afrikanska solen. Om man inte stryker kläderna ordentligt kan dessa ägg sen komma över till människan och äggen kläckas till larver i huden. Läbbigt men ofarligt.
Och till sist så har vi de djuren med de högfrekventa ljuden . Vad vore den afrikanska natten utan syrsornas rogivande men ibland öronbedövande läte. De låter så mycket så de hörs hela vägen till Göteborg när jag skypar med min pojkvän. Hundar ylar och skäller, tuppar gal, getter bräker och kor råmar. Men förutom det konstanta bakgrundsljudet från syrsorna och husdjurens läten somnar jag varje kväll till ljudet av fladdermöss som huserar mellan mitt inner- och yttertak. De fladdrar runt och ger ifrån sig ett högfrekvent ljud. Ibland väcks jag av att en ödla ramlar ner från sin sovplats och med en duns slår i innertaket. Sen kilar den i väg med snabba krafsande steg över det tunna vindsgolvet. Detta potpurri av mer eller mindre högljudda djur gör den afrikanska natten till en enda stor exotisk kakofoni. Det är fantastiskt att lyssna till och dessutom äter både ödlor och fladdermöss, Cordylobia anthropophaga.


Nyår i torrperioden

Bomullsskörd i Boguila.

Bomullsskörd i Boguila.

Mellandagarna var lugna på sjukhuset. Förutom att patienterna hellre höll sig hemma och firade jul med familjen än kom till sjukhuset, så var, och är det fortfarande, skördetid vilket gör att man inte har tid att lämna åkrarna för att gå till sjukhuset förrän man är riktigt sjuk. Bomullsskörden är i full gång och nästan dagligen ser man barn och vuxna i alla åldrar gå förbi sjukhuset med gigantiskt stora korgar, fulla med vit bomull, som de bär på huvudet. Det är imponerande hur barn så unga som fem år kan balansera en korg som nästan är större än dem själva utan att tillsynes behöva koncentrera sig särskilt mycket.

Vi är nu mitt i torrperioden och eftersom malariamyggor trivs vid vatten innebär det att malariafallen blir färre och färre på sjukhuset. Dessvärre ökar hjärnhinneinflammationerna under torrperioden, eftersom slemhinnorna i näsan blir för torra för att skydda mot bakterier, och det är en minst lika farlig sjukdom.

På julaftonsmorgon kom en pappa med sin tioåriga son till sjukhuset. Pappan bar sin son i famnen för han var så dålig att han inte kunde gå själv, han var medvetslös och krampade. Hans tillstånd var så dåligt att jag knappt trodde han skulle överleva den kommande timmen. Han andades oregelbundet och för varje andetag trodde jag att det var hans sista. Vi lyckades stilla hans kramper med mediciner men det dröjde inte länge förrän han krampade igen. Efter analys av hans ryggmärgsvätska kunde vi konstatera att han hade en hjärnhinneinflammation, vilket är en mycket allvarlig och livshotande sjukdom.

Hans lungor lät som en hel bubblande kemifabrik och det var troligtvis där infektionen hade börjat. Han fick omedelbart en bred antibiotisk behandling, men jag hade inte mycket hopp om att det skulle gå vägen. Efter knappa tre månader på sjukhuset tyckte jag mig känna igen uttrycket i hans ansikte, uttrycket från en som redan har gett sig av till andra sidan.

Den här historien skulle ha kunnat sluta som så många andra på sjukhuset här i Boguila, att pojken hade kommit för sent och att hans liv inte gick att rädda. Men det här är inte en av de historierna. Det här är solskenshistorien om en tioårig pojke som var livshotande sjuk när han medvetslös bars in på sjukhuset av sin pappa på julaftonsmorgonen och en vecka senare, på nyårsaftons morgon, kunde skrivas ut och själv gå de 25 kilometrarna hem till byn för att fira nyår med sin familj. Det finns dagar då man tvekar på vad man egentligen gör här nere. Det här var inte en sådan dag.

Gott nytt år till er alla, men allra mest gott nytt år till Justin, 10 år från byn Boaya i västra Centralafrikanska republiken.


Jul i Boguila

Filmvisning på julafton. Det blev Nalle Puh istället för Kalle Anka!

Filmvisning på julafton. Det blev Nalle Puh istället för Kalle Anka!

Å en slank han hit, å en slank han dit, å en slank han ner i diket! Med hjälp av ett tjugotal barn som med sprudlande glädje slank hit och dit – och till sist ner i diket – infann sig ändå en viss julkänsla i Centralafrikanska republiken. Trots att familjen är långt borta och att det var 30 grader varmt med stekande sol på julafton.

Inne på sjukhusgården gjorde ”Prästens lilla kråka” succé och vi dansade glatt även utan julgran. Nästan alla barn som var stora och friska nog var med i leken. Det var bara några som gömde sig bakom sina mödrars långa och färgglada kjolar, rädda för oss vitingar.

Det var den italienske sjuksköterskan Stephano, portugisiska laboratorieteknikern Carmen och jag som har arrangerat lite julfirande för alla patienter. I stället för Kalle Anka klockan tre blev det Nalle Puh med projektor på väggen i det öppna sjukhusköket tillsammans med flertalet av sjukhusets patienter, stora som små. Att filmen var på engelska, ett oförståeligt språk för de flesta här, gjorde inte så mycket. Det var spännande ändå eftersom filmvisning inte hör till det vanliga här i byn. Istället för glögg och lussekatter blev det friterade munkar och te som vår kökspersonal hjälpt oss att göra. Och trots att barnen varken kände till prästens lilla kråka eller musikanterna från Skaraborg gick det utmärkt att dansa svenska juldanser även på den centralafrikanska landsbygden.

Det värmde i hjärtat att se lilla Donatien stå och vicka lite på rumpan. För en vecka sedan var han en gravt undernärd liten pojke som knappt hade krafter att sitta. Nu stod han upp på egen hand och vickade rumpan till våra julsånger, hans pungbråck som nådde ända ned till knäna vickade med i samma takt. Ryktet om vårt lilla julfirande på sjukhuset spred sig och snart var det en rejäl skara barn som dansade ringlekar och gjorde raketen, om och om igen tills vi inte orkade längre, precis som i Sverige.

När jag lämnade Sverige tog jag med mig en resväska fullproppad med både hårda och mjuka leksaker. Leksaker som mina systerdöttrar och min pojkväns brorsbarn snällt kunde undvara. När jag gick morgonronden på barn- och undernäringsavdelningarna på julafton gav jag några av leksakerna i julklapp till de barn jag skrev ut. Leksaker är en verklig bristvara i Boguila och många av barnen hade aldrig sett ett mjukisdjur. Lilla Gloria på 8 år, som var redo att bli utskriven efter en dryg veckas sjukhusvistelse på grund av akut leverinflammation och malaria, blev så rädd när hon såg min bleka, blåögda och blonda docka att hon gallskrek och gömde sig bakom sin mammas rygg. Det var inte riktigt den reaktionen jag hade väntat mig. Men efter att både mamman, en av sjuksystrarna och jag hade lekt med dockan ett tag för att övertyga Gloria om att den inte var farlig, kröp hon fram från sitt gömställe och vågade till slut hålla dockan i knäet. Och innan jag hade rondat färdigt i salen såg det ut som om hon och den lilla blonda dockan blivit riktigt goda vänner.

Leksaker var en omtyckt julklapp!

Leksaker var en omtyckt julklapp!


Mörka nätter

Det är mörkt. Men inte mörkare än att jag kan ana markens konturer framför mig. Månen skiner och stjärnorna lyser upp. Jag springer. Jag kan vägen. Skulle det ligga en ko eller get på stigen skulle jag nog ramla. Men jag springer. Klockan är lite över midnatt. Det är alldeles tyst förutom syrsornas konstanta högfrekventa bakgrundsljud. Jag snubblar till i gruset, tappar nästan stetoskopet. Springer vidare. Vem är det som har slutat andas? Tankarna flyger runt i huvudet på mig. Vems hjärta är det som har slutat slå? Är det den lilla flickan på undernäringsavdelningen som skakar på huvudet så gulligt så fort jag tar fram mitt stetoskop? Är det Francis, den tvååriga pojken som kom tidigare under dagen med malaria och ett blodvärde på 17? Eller är det den gravida kvinnan på 25 år som bara blir sämre och sämre utan att vi vet vad det är för fel? Det kan vara vem som helst av de inneliggande patienterna. Hörde inte vad nattsjuksköterskan sa när han kallade på mig på jourradion. Bara att någon hade slutat andas. Jag är yrvaken. Det är lite kyligt i luften. Himlen är helt stjärnklar. Framme vid sjukhuset gnisslar grinden bekant när vakten öppnar för mig.

Nattsjuksköterskan visar vägen till sängen där den gravida 25-åriga kvinnan ligger. Hon är livlös. Varken puls eller andning. Hör inga hjärtslag från den putande magen heller. Vi försöker återuppliva, men det är för sent. Vi tvingas ge upp. Två liv vi inte lyckas rädda. Vänder mig till kvinnans mamma och lägger min hand på hennes axel. Hon gråter.

Kanske är det ännu lite kyligare när jag går hemåt igen. Stjärnorna lyser. Jag går, det finns ingen anledning att springa längre. Stänger sjukhusgrinden bakom mig. Det gnisslar bekant. Sparkar frustrerat till i gruset. Nu hör jag inga syrsor längre, bara kvinnornas sorgeskrik bakom mig inne från sjukhuset. Jag skakar lite, vet inte om det är för den friska vinden eller kvinnornas hjärtskärande skrik.

Inbillar mig att jag ser två nya stjärnor bland tusentals andra på himlavalvet. En stor och en liten. Dem såg jag inte innan.


Dagarna går

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dagarna går. Man vaknar, snoozar, vaknar igen, går på morgonmöte, rondar, jagar labbresultat, jagar bloddonatorer, jagar sköterskor, äter lunch, svettas, kontrollerar, palperar, stetoskoperar, diagnostiserar, medicinerar, äter kvällsmat, dricker te på verandan, skypar läser, släcker, sover och sen är det morgon igen och en ny dag med nya utmaningar ligger framför en. Dagarna går, men INGEN är egentligen den andra lik.
Att arbeta som läkare på den centralafrikanska landsbygden, långt ifrån västerländsk sjukhuskultur, innebär ofta att man får tampas med problem som sällan uppstår hemma. Jag upplever alltför ofta att patienterna kommer in i ett väldigt sent skede av sin sjukdom och att det då tyvärr redan är för sent för att rädda dem.
En av orsakerna är givetvis att de bor långt bort från sjukhuset. Man går inte gärna de 70 kilometrarna till fots till sjukhuset för att barnet har lite diarré eller feber. En annan orsak är att den urgamla traditionen och tron på traditionell läkekonst i hög grad lever kvar här. Den lokala medicinmannen är alltför ofta den första instansen folk söker hjälp hos när någon är sjuk. Därför kommer de till vårt sjukhus först när bären eller örterna de fått som medicinering inte hjälpt. En långdragen halsfluss försöker man till exempel bota genom att skära av gomtappen, och smärtor genom att rista med kniv i huden över det onda området.
Förutom att detta gör att det dröjer innan de söker vård hos oss är dessa minst sagt kontroversiella behandlingar dessutom direkt farliga för patienten. Att rispa i huden och operera bort gomtappen med orena instrument kan, för de redan sjuka barnen, leda till livsfarliga infektioner. Behandlingarna kan, förutom stelkramp, även sprida blodsmittor som hiv och hepatit och i ett land som CAR, där dessa sjukdomar är relativt vanliga, är förstås risken med de här onödiga ingreppen stor. Därför är det värt att lägga lite extra tid och energi på att försöka övertala och övertyga patienterna och dess föräldrar om att hoppa över besöket hos medicinmannen.
– Doktor Anna, mamman till den undernärda flickan undrar om de kan få lämna sjukhuset några timmar under eftermiddagen, säger sjuksystern som rondar med mig på undernäringsavdelningen och hjälper mig att tolka från sango till franska.
– Ja, det kan de väl få, men vad ska de göra?, undrar jag misstänksamt, eftersom patienterna aldrig brukar fråga innan de försvinner.
– Mamman vill ta flickan till medicinmannen för att behandla hennes analprolaps med traditionell medicin, men hon kommer tillbaka hit efteråt, förklarar sjuksköterskan.
Jag lägger handen på mammans axel och sätter mig ner på sängkanten. Det här kan ta tid. Jag förklarar flickans sjukdom och att prolapsen inte behöver behandlas på nåt annat sätt än genom att man trycker tillbaka den efter att flickan har bajsat. Jag visar henne hur hon ska göra. På knagglig franska försöker jag övertyga mamman om att inte gå till medicinmannen och sjuksköterskan översätter entusiastiskt. Mamman och flickan stannar på sjukhuset hela dagen. Doktor Anna vs medicinmannen, 1-0 :). Men vad som händer imorgon, vet man inte.