Ett tvehågset avsked

Hej då Zemio, jag kommer sakna dig!

Tvååriga Chamoura står mitt på sjukhusgården och vinkar ett blygsamt hej då gömd bakom mammas färgglada kjol. Hennes stora och obekymrade leende gör mig alldeles varm inombords. Jag klappar henne lätt på huvudet. Erik, som ni nu känner vid det här laget, sitter lite längre bort på den lilla stentrappan som leder upp till sjukhusets veranda. Han håller krampaktigt i nallen jag gett honom men vill inte vinka tillbaka när jag och, på gränsen till tårar, försöker vinka hej då. Jag går fram till honom, tar honom i min famn och ger honom en lång varm kram. Jag kommer att sakna Erik, Chamoura och alla de andra barnen i vårt HIV-program som jag under de här fyra månaderna lärt känna tillsammans med deras familjer. Jag kommer att sakna mina härliga kollegor på sjukhuset, alla de andra patienterna vi vårdat och det sakta lunkande livet i byn Zemio.

För nio månader sedan hade jag förväntansfulla fjärilar och koleravaccin i magen. Nu är maggropen fylld med iver över att efter nio månader i fält få komma hem till nära och kära där hemma. Men även med vemod och en obehaglig känsla av att jag, genom att lämna Zemio, överger dessa små barn med deras olika livshistorier och personligheter. De är ännu lyckligt ovetandes och för små för att förstå att de är beroende av de bromsmediciner vi förser dem med. Och tyvärr går de en ganska otrygg framtid till mötes. Det är med tvehågsna steg jag går på planet som kommer att ta mig till några dagar med pappersarbete och avrapportering i huvudstaden och därefter vidare med flyg till Europa. Halva personalstyrkan har kommit till landningsbanan för att vinka av mig och Anne, den holländska sjuksystern som lämnar projektet samma dag som mig. Det är inte långt till tårar.

Jag kom till Centralafrikanska republiken som en relativt nylegitimerad läkare med en nästan tom ryggsäck, utan erfarenhet av tropiska sjukdomar, HIV-behandlingar eller kunskap om hur det är att jobba som läkare i ett fattigt konfliktdrabbat område utan något som helst fungerande sjukvårdssystem. Imorgon lämnar jag landet med blandade känslor men med en ryggsäck som är till bredden fylld med härliga och varma minnen av tillfrisknande patienter, ovärderliga livserfarenheter och medicinsk kunskap men framför allt hopp om att Zemios alla invånare går en ljusnande framtid till mötes.

Jag vill med detta sista inlägg från Centralafrikanska republiken, landet som världen glömt bort, även passa på att tacka alla er som har följt mig och stöttat mig under min resa och i mitt stundom tunga arbete. Det har betytt mycket! Jag önskar all lycka till min efterträdare som i skrivande stund är på väg ut till Zemio för att lära känna Erik, Chamoura och alla de andra härliga barnen och se till att deras framtid blir en smula säkrare än om Läkare Utan Gränser inte varit på plats.

Annonser

Om Läkare Utan Gränser

Läkare Utan Gränser är en medicinsk, humanitär organisation som räddar liv och lindrar nöd där vi behövs mest. Visa alla inlägg av Läkare Utan Gränser

9 responses to “Ett tvehågset avsked

  • Anna W

    Vilket fantastiskt arbete du gjort! Har läst din blogg med stort intresse. Njut nu av lugnet hemma!

  • Perolof Skoog

    Hej Anna!
    Jag kommer att sakna dina varma berättelser
    från de platser du arbetat med de tappra
    kvinnorna o deras sjuka men glada och
    tacksamma barn.
    Tack och Lycka till i din framtida gärning!

    Med hopp om att du kanske bloggar vidare,
    Perolof Skoog

  • Christine

    Anna! Du är toppelitoppbäst och min stora förebild!
    Längtar efter dig!!

  • Martina

    wow Anna! Fantastiskt arbete du har gjort och gor!
    Hoppas att vi kan ses nan gang iframtiden!
    /Martina

  • Rani

    Till Er alla som jobbar som läkare utan gränser vill jag ge min allra största sympati, eloge styrkande kramar för att ni med er modighet och styrka hjälper alla dess sjuka och svaga människor i alla dessa fattiga länder!!
    Tack för att ni finns och hjälper värdens människor till ett bättre liv!!
    Njut nu i din hemma miljö och tack för alla fina och varma berättelser. Alltid lika intressanta att läsa!!!

  • Kay

    Du är en fantastisk människa Anna. ❤

  • Lars Gartz

    Ni är ju helt fantastiska! Vilket jobb ni utför, jag blir alldeles tårögd när jag läser Din blogg! Tänk vad världen skulle vara bra med människor som ni i Läkare utan gränser. Jag önskar er all lycka i ert viktiga arbete.

  • Monica

    Som läkarsekreterare, med dotter=sjuksköterska resp son=flygplatsbrandman med tre olika FN-tjänst-missioner (inom brand och räddning) i tre olika världsdelar följer jag intresserat Läkare utan gränser, förhoppningsvis kan vår värld bli lite bättre av ert arbete! Jag bidrager med pengar via autogiro och önskar ALL LYCKA.

  • Emma Dahlgren Mensah

    Hittade din blogg i kväll och har läst alla inlägg… jag har också drömt sen jag var barn att arbeta som läkare på Afrikas landsbygd. Jag har kommit halvvägs… är läkare och arbetar i Göteborg på Hjällbo VC där vi har hög andel invandrare bl.a. från afrikanska länder. Men min man är från Ghana så en vacker dag kanske jag hamnar ute på Ghanas landsbygd med stetoskopet om halsen. Hade varit så roligt att träffa dig! Mitt mobil-nr är 0700-175287, skicka jättegärna ett sms nån dag. Mailadress emma.dahlgren.mensah@vgregion.se MVH Emma Dahlgren Mensah.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: