Månadsarkiv: juli 2012

Ett tvehågset avsked

Hej då Zemio, jag kommer sakna dig!

Tvååriga Chamoura står mitt på sjukhusgården och vinkar ett blygsamt hej då gömd bakom mammas färgglada kjol. Hennes stora och obekymrade leende gör mig alldeles varm inombords. Jag klappar henne lätt på huvudet. Erik, som ni nu känner vid det här laget, sitter lite längre bort på den lilla stentrappan som leder upp till sjukhusets veranda. Han håller krampaktigt i nallen jag gett honom men vill inte vinka tillbaka när jag och, på gränsen till tårar, försöker vinka hej då. Jag går fram till honom, tar honom i min famn och ger honom en lång varm kram. Jag kommer att sakna Erik, Chamoura och alla de andra barnen i vårt HIV-program som jag under de här fyra månaderna lärt känna tillsammans med deras familjer. Jag kommer att sakna mina härliga kollegor på sjukhuset, alla de andra patienterna vi vårdat och det sakta lunkande livet i byn Zemio.

För nio månader sedan hade jag förväntansfulla fjärilar och koleravaccin i magen. Nu är maggropen fylld med iver över att efter nio månader i fält få komma hem till nära och kära där hemma. Men även med vemod och en obehaglig känsla av att jag, genom att lämna Zemio, överger dessa små barn med deras olika livshistorier och personligheter. De är ännu lyckligt ovetandes och för små för att förstå att de är beroende av de bromsmediciner vi förser dem med. Och tyvärr går de en ganska otrygg framtid till mötes. Det är med tvehågsna steg jag går på planet som kommer att ta mig till några dagar med pappersarbete och avrapportering i huvudstaden och därefter vidare med flyg till Europa. Halva personalstyrkan har kommit till landningsbanan för att vinka av mig och Anne, den holländska sjuksystern som lämnar projektet samma dag som mig. Det är inte långt till tårar.

Jag kom till Centralafrikanska republiken som en relativt nylegitimerad läkare med en nästan tom ryggsäck, utan erfarenhet av tropiska sjukdomar, HIV-behandlingar eller kunskap om hur det är att jobba som läkare i ett fattigt konfliktdrabbat område utan något som helst fungerande sjukvårdssystem. Imorgon lämnar jag landet med blandade känslor men med en ryggsäck som är till bredden fylld med härliga och varma minnen av tillfrisknande patienter, ovärderliga livserfarenheter och medicinsk kunskap men framför allt hopp om att Zemios alla invånare går en ljusnande framtid till mötes.

Jag vill med detta sista inlägg från Centralafrikanska republiken, landet som världen glömt bort, även passa på att tacka alla er som har följt mig och stöttat mig under min resa och i mitt stundom tunga arbete. Det har betytt mycket! Jag önskar all lycka till min efterträdare som i skrivande stund är på väg ut till Zemio för att lära känna Erik, Chamoura och alla de andra härliga barnen och se till att deras framtid blir en smula säkrare än om Läkare Utan Gränser inte varit på plats.

Annonser