Renande regn

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det är ljummet i luften och kvällen börjar sänka sig över Zemio. Söderut mot Kongo ses blixtar från ett åskväder som troligen är på väg åt vårt håll. Man känner det i luften – regnet är på väg.Timmen innan solen går ner är den bästa tiden på dagen. Största delen av arbetsdagen är över, den stekande värmen har lagt sig och ännu återstår det lite tid innan mörkret och utegångsförbudet.

 Vi cyklar stigen upp mot den katolska kyrkan, svänger höger efter den överväxta kyrkogården och fortsätter ut över åsen, precis i utkanten av byn. Stigen tar oss genom ett fält av maniok och över en stenrad som utgör gränsen till nästa familjs maniokfält. En skock getter som fredligt står och mumsar i sig av maniokbladen rusar plötsligt iväg, skrämda av vår framfart. Vi passerar några kvinnor och barn på väg hem från fälten, skickligt balanserande dagens skörd på huvudet. De vinkar glatt när vi susar förbi och vi vinkar lika glatt tillbaka.

Det är tryckande varmt och svetten rinner ner för pannan. Åskvädret som hotar i söder kommer allt närmare. Stora svarta moln tornar upp sig, den ena blixten avlöser den andra och vinden börjar tillta, en förvarning om att regnet snart kommer.

Vi svänger höger ned mot det kongolesiska flyktinglägret och följer den slingriga, röda stigen nedför sluttningen. Styr över uttorkade diken med stockar som broar och cyklar under mangoträdens lövverk genom ett hav av övermogen fallfrukt som skvätter upp på våra bara ben.

Nästan nere i flyktinglägret upptäcker vi att vi har cyklat rakt ut i en jordbelagd och ojämn fotbollsplan mitt under pågående match. Tröjor möter dem utan tröjor men spelet stannar helt upp när vi av misstag cyklar in på planen. Ett gäng svettiga och skolösa pojkar i trasiga shorts stirrar överraskat på oss när vi dyker upp som från ingenstans. För ett ögonblick glömmer de fotbollsspelandet och bollen av hårt virade plastpåsar rullar obemärkt ut över kortlinjen. Men till slut möts vår oväntade entré av jubel och vi vinkar ursäktande medan vi trampar vidare över planen och fortsätter genom det av lera, pinnar och presenningar uppbyggda lägret. Den nya byn sjuder av liv och överallt är invånarna upptagna med det sista av dagens sysslor. 

Solen är nästan nedanför trädtopparna och åskvädret alldeles ovanför oss. Det är bara en tidsfråga innan himlen öppnar sig. Den tryckande värmen har försvunnit, precis som den alltid gör just innan regnet kommer, men vi fortsätter obekymrat att följa stigen som leder oss längs med ett vattendrag tillbaka genom byn. Vi njuter av naturen och alla härliga dofter, den ljumma temperaturen och det rogivande landsbygdslivet.

Att bege sig ut på de otaliga stigarna runt Zemio på mountainbike är ett sätt att för en stund skingra tankarna från sjukhuset och patienterna. Det är ett sätt att låta bli att tänka på Rose som förra veckan gick bort i aids bara 25 år gammal eller lilla Madeleine, ett år gammal, som under gårdagen förlorade kampen mot malarian. Det är skönt att se att Zemio inte bara är ett sjukhus fyllt med sjuka patienter, utan även en by där invånarna lever och har det relativt bra – fast under väldigt fattiga förhållanden.

Plötsligt är det som om himlen öppnar sig. Inte ett klädesplagg lämnas torrt. Vi rullar ner för backen, förbi sjukhuset och ner till tegelhuset där vi bor och är alldeles genomblöta när vi cyklar in genom grindarna. Hemma igen efter en cykeltur runt Zemios nejder. Det är absolut den bästa tiden på dagen trots, eller kanske tack vare, att regnet fullkomligt öser ner.

Annonser

Om Läkare Utan Gränser

Läkare Utan Gränser är en medicinsk, humanitär organisation som räddar liv och lindrar nöd där vi behövs mest. Visa alla inlägg av Läkare Utan Gränser

5 responses to “Renande regn

  • Arne Orrgård

    Härlig berättelse Anna, du skriver så bra. Jag kan se allt framför mej …

  • Josefine

    Jag kan känna dofterna och hur det blåser precis innan regnet kommer. Håller med om att det är bästa tiden på dagen!

  • Karim

    Hej Anna,

    Jag hoppas allt är bra med dig! Jag hittade denna blogg via omvägar förbi Facebook. Du skriver bra.

    Stina hälsar så mycket till dig. Vi kommer fortsätta följa denna magiska blogg. Många kramar!

  • Rune Torgå 92 år

    Tack Anna för din målande beskrivning av cykelfärden kring byn. Jag känner värmen och dofterna från Afrikas savann? Ser riktigt pojkarna på den primitiva fotbollsplanen och påminns om min barndoms fotbollsplan som vi röjde själva i en skogsglänta och kan riktigt känna det livgivande regnet forsa ner. Lycka till med fortsatt arbete.
    Jag är 92 år och gammal pensionerad rektor och stöder Läkare utan gränser.

  • Bo Ek

    Tack för en härlig berättelse, ni får ha det så bra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: