Månadsarkiv: maj 2012

Renande regn

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det är ljummet i luften och kvällen börjar sänka sig över Zemio. Söderut mot Kongo ses blixtar från ett åskväder som troligen är på väg åt vårt håll. Man känner det i luften – regnet är på väg.Timmen innan solen går ner är den bästa tiden på dagen. Största delen av arbetsdagen är över, den stekande värmen har lagt sig och ännu återstår det lite tid innan mörkret och utegångsförbudet.

 Vi cyklar stigen upp mot den katolska kyrkan, svänger höger efter den överväxta kyrkogården och fortsätter ut över åsen, precis i utkanten av byn. Stigen tar oss genom ett fält av maniok och över en stenrad som utgör gränsen till nästa familjs maniokfält. En skock getter som fredligt står och mumsar i sig av maniokbladen rusar plötsligt iväg, skrämda av vår framfart. Vi passerar några kvinnor och barn på väg hem från fälten, skickligt balanserande dagens skörd på huvudet. De vinkar glatt när vi susar förbi och vi vinkar lika glatt tillbaka.

Det är tryckande varmt och svetten rinner ner för pannan. Åskvädret som hotar i söder kommer allt närmare. Stora svarta moln tornar upp sig, den ena blixten avlöser den andra och vinden börjar tillta, en förvarning om att regnet snart kommer.

Vi svänger höger ned mot det kongolesiska flyktinglägret och följer den slingriga, röda stigen nedför sluttningen. Styr över uttorkade diken med stockar som broar och cyklar under mangoträdens lövverk genom ett hav av övermogen fallfrukt som skvätter upp på våra bara ben.

Nästan nere i flyktinglägret upptäcker vi att vi har cyklat rakt ut i en jordbelagd och ojämn fotbollsplan mitt under pågående match. Tröjor möter dem utan tröjor men spelet stannar helt upp när vi av misstag cyklar in på planen. Ett gäng svettiga och skolösa pojkar i trasiga shorts stirrar överraskat på oss när vi dyker upp som från ingenstans. För ett ögonblick glömmer de fotbollsspelandet och bollen av hårt virade plastpåsar rullar obemärkt ut över kortlinjen. Men till slut möts vår oväntade entré av jubel och vi vinkar ursäktande medan vi trampar vidare över planen och fortsätter genom det av lera, pinnar och presenningar uppbyggda lägret. Den nya byn sjuder av liv och överallt är invånarna upptagna med det sista av dagens sysslor. 

Solen är nästan nedanför trädtopparna och åskvädret alldeles ovanför oss. Det är bara en tidsfråga innan himlen öppnar sig. Den tryckande värmen har försvunnit, precis som den alltid gör just innan regnet kommer, men vi fortsätter obekymrat att följa stigen som leder oss längs med ett vattendrag tillbaka genom byn. Vi njuter av naturen och alla härliga dofter, den ljumma temperaturen och det rogivande landsbygdslivet.

Att bege sig ut på de otaliga stigarna runt Zemio på mountainbike är ett sätt att för en stund skingra tankarna från sjukhuset och patienterna. Det är ett sätt att låta bli att tänka på Rose som förra veckan gick bort i aids bara 25 år gammal eller lilla Madeleine, ett år gammal, som under gårdagen förlorade kampen mot malarian. Det är skönt att se att Zemio inte bara är ett sjukhus fyllt med sjuka patienter, utan även en by där invånarna lever och har det relativt bra – fast under väldigt fattiga förhållanden.

Plötsligt är det som om himlen öppnar sig. Inte ett klädesplagg lämnas torrt. Vi rullar ner för backen, förbi sjukhuset och ner till tegelhuset där vi bor och är alldeles genomblöta när vi cyklar in genom grindarna. Hemma igen efter en cykeltur runt Zemios nejder. Det är absolut den bästa tiden på dagen trots, eller kanske tack vare, att regnet fullkomligt öser ner.


Pest eller kolera

Den lilla pojken ligger utslagen på sängen, han andas snabbt och hjärtat pumpar frenetiskt, det är Erik, pojken jag skrev om i förra inlägget.

Han kom tillbaka till sjukhuset idag, några dagar tidigare än planerat. Han blev buren hit av sin mamma eftersom han inte längre kan gå. Han är uttorkad, har feber och ingen ork alls, han har samma apatiska blick som för en månad sen och är samma utmärglade lilla kille. Svårt att tro att det är samma Erik som gladde alla i sin väg med sitt leende innan vi skrev ut honom för en vecka sen.

Som om han inte vore tillräckligt drabbad redan har han nu fått malaria. Livet är inte alltid rättvist. Parasiten har förstört så många av hans röda blodkroppar så att hans blodvärde är så lågt att jag inte förstår hur han fortfarande kan vara vid liv. Han andas väldigt snabbt och hans hjärta slår på tok för fort. Erik behöver blod – och det behöver han nu!

Att hitta en villig och lämplig blodgivare är dock en svettig kamp när man är på ett sjukhus på centralafrikanska landsbygden. Det finns ingen blodbank och många är rädda för att ge blod – även om det gäller livet på ens egen son eller dotter. Jag tror att rädslan grundar sig i okunskap: man är rädd att själv bli allvarligt sjuk och samtidigt rädd för att få reda på sin egen hiv-status. 

Vi kör till det kongolesiska flyktinglägret precis i utkanten av Zemio, där Erik bor. Största chansen att hitta en villig blodgivare är inom familjen och eftersom det är bråttom har vi inte tid att vänta på att Eriks mamma ska gå hela vägen hem till flyktinglägret och tillbaka igen till sjukhuset. Det skulle ta hela dagen. Två av Eriks mostrar följer med oss i bilen tillbaka till sjukhuset. Nu gäller det att någon av dem har en matchande blodgrupp. Det visar sig att båda har det men problemet är att den ena visar sig vara hivpositiv och den andra smittad med syfilis. Det är som att välja mellan pest eller kolera.

Erik ligger fortfarande utslagen i sängen. Han andas snabbt och hans hjärta pumpar frenetiskt.  Blodet droppar i maklig takt från påsen som hänger på droppstativet bredvid sängen. Nu är det bara att hålla tummarna för Erik och hoppas att blodet han får inte kommer för sent samt att tacka en av våra lokala barnmorskor som hade rätt blodgrupp och erbjöd sig som frivillig blodgivare när hon såg Erik och hörde om de blodval vi hade att erbjuda.