Månadsarkiv: april 2012

Morgonpromenad

Det är tidig morgon och fortfarande härligt svalt i luften. Jag går som vanligt upp för backen till sjukhuset med stetoskopet i handen och tygväskan över axeln för att göra morgonronden. Trots arla morgon är det redan full aktivitet i den lilla byn. Några fnissande småflickor springer vinkandes förbi mig på väg till skolan, jag vinkar tillbaka. En sugga med små kultingar springandes i hasorna kilar lortiga över den dammiga vägen. De lyckas precis undvika att bli påkörda av en tillsynes välmående herre på moped som susar förbi och lämnar ett rött moln av damm och tre rädda grisar efter sig. En kvinna i färgglad klänning med de två små döttrarna i släptåg kommer hem från skogen, alla med ett stort lass ved på huvudet. En liten pojke med trasiga blå shorts och hans lillebror hjälps åt att dra hem en vagn fylld med stora och tunga vattendunkar. Några kvinnor är på väg till marknaden för att sälja grönsaker, andra för att köpa. Under ett stort och lummigt mangoträd sitter några män och gör just ingenting. Vardagen i Zemio är i full gång och jag njuter av det afrikanska bylivet som möter mig på min knappa femhundra meter långa promenad mellan vår bas och sjukhuset.

Det är en härlig morgon, solen skiner som vanligt från en klarblå himmel och det är mycket liv och rörelse i den lilla byn. Jag möter säkert hundra glada och vinkandes Zemiobor på vägen till jobbet. Enligt statistiken är tyvärr femton av dem smittade med HIV, många utan att veta om det.
Några är olyckligt lottade och blir smittade redan som nyfödda, eftersom viruset kan överföras från mor till barn under födseln eller senare via modersmjölken. Erik var en av dem. Första gången jag såg honom var han en utmärglad, hostande och apatisk liten femårig pojke med insjunkna ögon och tom blick som kategoriskt vägrade att lämna sin mammas famn. Hans ben var så tunna att de knappt orkade hålla honom upprest och hans mage var så uppblåst att man trodde att den skulle spricka vilken sekund som helst. Förutom att hans HIV-test var positivt så pekade allt dessutom på att han hade smittats med tuberkulos.
När han kom till oss var han gravt undernärd och uttorkad, nu tre veckor senare efter behandling med näringspasta och tuberkulosmedicinering springer han runt på avdelningen och glädjer alla i sin väg. Under ronden kommer han ofta och rycker lite i mitt byxben, han vill bli upplyft och kastad upp i luften, då skrattar han hejdlöst. Hans leende får mig att smälta och att få höra honom skratta är värt mer än varenda krona på lönekontot.

Idag skrev vi ut Erik. Jag kommer att sakna honom. Men han kommer tillbaka om en vecka för att påbörja sin livslånga medicinering med bromsmediciner. Tuberkulosbakterien han bär på kommer vi troligtvis kunna ta kål på med den sexmånader långa antibiotikabehandling vi just startat. Den kunskap och de mediciner vi har i dag kommer aldrig att kunna göra honom fri från HIV-infektionen i hans kropp, men däremot förhoppningsvis bromsa sjukdomen så att han kan gå i skolan med sina kamrater, fira sin tjugoårsdag, skaffa egna barn och se dem växa upp, fria från viruset.

Annonser