Gravid för trettonde gången

När Marceline kom in till sjukhuset är det fem dygn sedan vattnet gick och värkarna började. Men det var flera dagar sedan hon sist kände att barnet sparkade. Trött och medtagen ligger hon i en av sängarna på vår förlossningsavdelning och låter ena handen vila på sin stora putande mage. Innan jag ens hunnit ta fram stetoskopet berättar hon för mig att barnet redan är dött, hon är säker för hon vet hur det känns att ha ett dött barn i sin livmoder, det är tredje gången det händer. Jag lyssnar med stetoskopet och tar fram dopplern för att vara helt säker, men det är tyst där inne. Inte ett enda hjärtslag kan jag höra och jag tvingas berätta för henne det hon redan vet, att hennes barn har dött.

Ända tills två dagar innan vattnet gick arbetade hon ute på fälten med att skörda bomull och maniok för att försörja sina åtta barn. Hon är ensam vuxen i hushållet efter att hennes man gick bort för några år sedan och nu är det upp till henne att se till att barnen får mat på bordet. Eller rättare sagt på golvet, för Marceline äger inget bord. Efter makens bortgång har hans yngre bror, som redan är gift med en annan kvinna, förbarmat sig över Marceline och hjälper henne till viss del ekonomiskt. Nu har hon blivit gravid för trettonde gången och har hans döda barn i magen. Tanken var att Marceline skulle föda hemma i hyddan i en by långt från någon form av medicinsk hjälp, precis som hon gjort vid alla tidigare graviditeter. Men på morgonen den fjärde dagen efter att vattnet gått och barnet fortfarande inte kommit ut, beslutade hennes nya make att de skulle ta sig till det närmaste hälsocentret för att få hjälp. De tog dem hela dagen att gå de tolv kilometrarna till fots. Väl framme fick Marceline antibiotika och en madrass att vila på så att hon nästa dag hade krafter att åka vidare med moped den långa och skumpiga vägen till vårt sjukhus.

Fram på eftermiddagen är salen nästan tom på patienter. Tre tomma sängar av rostigt stål står på rad i det annars kala rummet och i den fjärde ligger Marceline på ett fuktigt tygstycke. Några fönster täckta med myggnät släpper in dagsljus och lyser upp rummet tillsammans med glödlampan i taket. En droppflaska är upphängd med en sönderklippt gummihandske på en spik i betongväggen ovanför Marcelines säng och sakta droppar vätska in i hennes vener. Den putande magen är nästan borta och hon har bara ett stort förband kvar på magen som avslöjar att hon varit gravid. Hennes trettonde graviditet slutade i ett kejsarsnitt, ett dött barn och två hopsnörda äggledare. Marceline vill inte bli gravid en fjortonde gång.

Jag sätter mig på sängkanten och med hjälp av en barnmorska som tolk pratar vi lite om livet för en kvinna på landsbygden i Centralafrika. Om hur tufft det är att klara av att betala skolavgifter för alla barnen, om det slitiga arbetet på fälten, om den ständiga rädslan för att inte ha mat till barnen och om saknaden av den döde mannen. Marceline har ett vackert ansikte, men ett hårt liv har satt sina spår. Hennes vardag är så långt bort ifrån min egen.
– När mina döttrar en gång blir gravida, ska jag se till att de föder på ett sjukhus, säger Marceline när jag är på väg ut genom dörren. Jag ler och svarar att jag tycker det låter som en bra idé.

Annonser

Om Läkare Utan Gränser

Läkare Utan Gränser är en medicinsk, humanitär organisation som räddar liv och lindrar nöd där vi behövs mest. Visa alla inlägg av Läkare Utan Gränser

2 responses to “Gravid för trettonde gången

  • Perolof Skoog

    Hej Anna!
    Så sällsamt livet kan visa sina tecken:
    Jag försöker lösa Härs och Tvärs i Ystads Allehanda och slog på Centralafrika på min iPhone för att hitta en stor flod som slutar på di och med 6 bokstäver. Kanske du kan hjälpa mig!?
    En gripande berättelse som du ger oss privilegierade här uppe som har allt, men klagar på små saker i vårt samhälle.
    Vad kan jag göra för att stödja denna tappra flicka? Vore jag oberoende (och kanske lite yngre) skulle jag se till att komma till denna by för att hitta möjligheter för att få ett bättre liv till denna familj – och hennes medmänniskor.
    Det skulle ha känts bra, men har du andra mera konkreta förslag?
    Lycka till med ditt arbete
    hälsar Perolof.

  • Sandra

    Hej Anna.
    Jag har läst din blogg en tid nu och kände att det var dags att skriva några rader. Mer än en gång har jag fällt tårar över dina ord och välsignar människor som du. Jag jobbar själv som värvare för msf i sverige, göteborg. Och hoppas en dag att jag har jobbat mitt uppåt, och får en chans att se verkligheten utanför vårt eget säkra och överflödiga land och få göra skillnad även där. Tack för det du gör.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: