Månadsarkiv: mars 2012

Ny by, nytt projekt

Arbetet på sjukhuset har sin gilla gång och patienterna fortsätter att komma i allt stridare ström. Tiden rusar iväg snabbare än jag hinner med. Plötsligt har halva tiden gått och jag ska packa väskan igen för att byta projekt. Det var egentligen inte planen från början men saker och ting kan ändra sig snabbt när man arbetar under sådana här förhållanden. Man tvingas vara flexibel. Avresedatumet har ändrats åtskilliga gånger men på fredag lyfter planet och jag lämnar Boguila bakom mig för att, efter en helg i huvudstaden, träffa mina nya kollegor och patienter på ny ort i Centralafrikanska republiken. Tydligen behövs jag på sjukhuset i Zemio.

Zemio är en liten by i sydöstra delen av landet nära floden Mbomou som utgör gränsen till Centralafrikanska republikens södra grannland Kongo-Kinshasa. Sjukhuset är mycket mindre än i Boguila och har färre år på nacken. Arbetet i Zemio kommer på många sätt bli annorlunda. Dels eftersom det är ett relativt nystartat sjukhus och dels eftersom det råder helt andra geografiska och politiska förhållanden. Själva Zemio by är större än Boguila med lite över 10 000 invånare och det finns flera närbelägna flyktingläger med främst flyktingar från Kongo, men även med människor på flykt i sitt eget land. Det gör att patientklientelet blir annorlunda.

Andelen hivsmittade i området är uppmätt till hela 15 procent, en skrämmande hög siffra. Viruset medför en hel del ovanliga infektioner som man sällan eller aldrig ser hos patienter som inte bär på smittan. Läkare Utan Gränser har precis satt upp ett hiv- och tuberkulosprogram på sjukhuset och en av mina utmaningar kommer att bli att få det på fötter. Zemio ligger i utkanten av ett område som till viss del är kontrollerat av LRA (Lord’s Resistance Army, på svenska Herrens Motståndsarmé) vilken är en av jordklotets mest fruktade rebellgrupper. Men läget är nu relativt stabilt och Läkare Utan Gränser har säkerhet som högsta prioritet så jag är inte orolig.

Det blir inte lätt att säga farväl till alla dem som man har jobbat med här i Boguila och som jag har kommit så nära nu efter nästan fem månader i fält. Jag kommer att sakna Boguila men samtidigt blir det väldigt skönt med lite ombyte. Ny miljö, nya människor och nya utmaningar.
Till sist måste jag tyvärr berätta att den lilla tioåriga pojken jag berättade om i förra inlägget inte klarade kampen mot stelkrampsbakterien och har lämnat jordelivet. Vi gjorde vad vi kunde – men tyvärr är det inte alltid nog.


Gravid för trettonde gången

När Marceline kom in till sjukhuset är det fem dygn sedan vattnet gick och värkarna började. Men det var flera dagar sedan hon sist kände att barnet sparkade. Trött och medtagen ligger hon i en av sängarna på vår förlossningsavdelning och låter ena handen vila på sin stora putande mage. Innan jag ens hunnit ta fram stetoskopet berättar hon för mig att barnet redan är dött, hon är säker för hon vet hur det känns att ha ett dött barn i sin livmoder, det är tredje gången det händer. Jag lyssnar med stetoskopet och tar fram dopplern för att vara helt säker, men det är tyst där inne. Inte ett enda hjärtslag kan jag höra och jag tvingas berätta för henne det hon redan vet, att hennes barn har dött.

Ända tills två dagar innan vattnet gick arbetade hon ute på fälten med att skörda bomull och maniok för att försörja sina åtta barn. Hon är ensam vuxen i hushållet efter att hennes man gick bort för några år sedan och nu är det upp till henne att se till att barnen får mat på bordet. Eller rättare sagt på golvet, för Marceline äger inget bord. Efter makens bortgång har hans yngre bror, som redan är gift med en annan kvinna, förbarmat sig över Marceline och hjälper henne till viss del ekonomiskt. Nu har hon blivit gravid för trettonde gången och har hans döda barn i magen. Tanken var att Marceline skulle föda hemma i hyddan i en by långt från någon form av medicinsk hjälp, precis som hon gjort vid alla tidigare graviditeter. Men på morgonen den fjärde dagen efter att vattnet gått och barnet fortfarande inte kommit ut, beslutade hennes nya make att de skulle ta sig till det närmaste hälsocentret för att få hjälp. De tog dem hela dagen att gå de tolv kilometrarna till fots. Väl framme fick Marceline antibiotika och en madrass att vila på så att hon nästa dag hade krafter att åka vidare med moped den långa och skumpiga vägen till vårt sjukhus.

Fram på eftermiddagen är salen nästan tom på patienter. Tre tomma sängar av rostigt stål står på rad i det annars kala rummet och i den fjärde ligger Marceline på ett fuktigt tygstycke. Några fönster täckta med myggnät släpper in dagsljus och lyser upp rummet tillsammans med glödlampan i taket. En droppflaska är upphängd med en sönderklippt gummihandske på en spik i betongväggen ovanför Marcelines säng och sakta droppar vätska in i hennes vener. Den putande magen är nästan borta och hon har bara ett stort förband kvar på magen som avslöjar att hon varit gravid. Hennes trettonde graviditet slutade i ett kejsarsnitt, ett dött barn och två hopsnörda äggledare. Marceline vill inte bli gravid en fjortonde gång.

Jag sätter mig på sängkanten och med hjälp av en barnmorska som tolk pratar vi lite om livet för en kvinna på landsbygden i Centralafrika. Om hur tufft det är att klara av att betala skolavgifter för alla barnen, om det slitiga arbetet på fälten, om den ständiga rädslan för att inte ha mat till barnen och om saknaden av den döde mannen. Marceline har ett vackert ansikte, men ett hårt liv har satt sina spår. Hennes vardag är så långt bort ifrån min egen.
– När mina döttrar en gång blir gravida, ska jag se till att de föder på ett sjukhus, säger Marceline när jag är på väg ut genom dörren. Jag ler och svarar att jag tycker det låter som en bra idé.