Stel som en pinne

Detta bildspel kräver JavaScript.

Han ligger som i en sprättbåge med huvudet böjt bakåt. Hela hans ansikte är förvridet av smärta och i pannan trängs svettpärlorna med varandra. Varenda liten muskel i hans tioåriga kropp är spänd till det yttersta. Han håller ett krampaktigt tag i sin pappas hand och jag anar rädsla i hans ögon. Rädsla för det spratt hans kropp just nu spelar honom. Och så, plötsligt, släpper allt och hela kroppen slappnar av. Han ligger helt utslagen på britsen. Han är trött, kan knappt prata, men är vid fullt medvetande. Han berättar, med en röst som knappt bär, att han inte har sovit på hela natten. Det började igår kväll berättar pappan och sen dess har han inte slutat att krampa i korta perioder. Det är kväll och mörkt ute. Det har tagit dem hela dagen att komma hit och under resan har hans kropp plötsligt och smärtfullt blivit stel som en pinne för att sen slappna av som spaghetti igen. Pappan tittar medlidsamt på sin förstfödde son där han ligger på den trasiga britsen och stryker honom lätt på armen. Då börjar det igen. Alla muskler drar ihop sig och pojken kan inte göra annat än lyda. Ryggen lyfter från underlaget och hela kroppen spänner sig som en pilbåge. Åter igen förvrids hans ansikte av smärta och rädslan är tillbaka i hans ögon.

Jag släcker i taket och det är bara en strimma månljus som lyser upp det lilla undersökningsrummet. Viskande ber jag sjuksystern berätta för pappan att han inte ska röra sin son eftersom ljud, ljus och beröring kan provocera fram kramperna igen och jag ber henne att hämta en spruta med lugnande medicin. Jag har aldrig någonsin sett sjukdomen förr, men pojkens symtom är som tagna ur en skolbok för medicinstudenter och det finns inga tvivel om diagnosen. En sällsynt diagnos på våra akutmottagningar hemma i Sverige eftersom vi för en futtig krona på statens bekostnad blir vaccinerade innan vi ens har lärt oss att gå. Pojken på britsen har aldrig blivit vaccinerad. Hans stat kan inte betala den futtiga krona det kostar.

Sjuksystern lämnar rummet men kommer snart tillbaka och ger pojken en spruta lugnande i ena låret. Det är mörkt och trångt i det lilla rummet och pojkens lidande gör det än trängre. Det är tyst förutom hans smärtfulla flämtande. Medicinen verkar och hans kropp slappnar av. Pappan pustar ut. Det gör även jag. Med en nick visar jag pappan att jag vill att han ska följa med utanför rummet. Jag berättar för honom att vi vill behålla hans son på sjukhuset för att behandla honom med lugnande mediciner och antibiotika. Jag berättar att vi inte kan lova att hans son blir helt återställd, men undviker att han kanske inte ens överlever. Jag berättar att hans son är sjuk, att han har drabbats av stelkramp.

Om Läkare Utan Gränser

Läkare Utan Gränser är en medicinsk, humanitär organisation som räddar liv och lindrar nöd där vi behövs mest. Visa alla inlägg av Läkare Utan Gränser

8 responses to “Stel som en pinne

  • Marie

    Hej Anna!
    Än en gång rinner tårarna nerför kinderna när jag läser ditt inlägg. Du är helt fantastisk. Kan inte hitta ord för att beskriva hur mycket jag beundrar dig å din insats. Passa på dig själv. Tänker på dig.
    Massor med kramar Marie

  • Ulla-Britt Dagom

    Hej Anna!

    Tack för din fina beskrivning .Jag undrar hur gick det för pojken?

    Kan vi bistå med något?

    Ulla-Britt Dagom

  • Bo Ek

    Tack igen Anna för ditt sätt att berätta om er situation, ni får ha det så bra det går.

  • Ulla-Gunn Nilsson

    Anna, jag blir så berörd när jag läser vad du skriver. Sätter genast in ett bidrag till MSF!
    Kram Ulla-Gunn

  • diana

    Hej Anna!!

    Så fantastiskt att följa med på din resa. Alldeles overkligt att läsa när man sitter här i Sverige. Tack för dina inlägg.

    Stor kram!

  • Lisbeth Rudby-Martin

    Hej Anna!
    Tack för dina intressanta och engagerade/engagerande inlägg, som jag läsered stor behållning. Jag har hemska minnen av hästar med tetanus från min utbildning, så detta var gripande! Jag hoppas på att tillfälle ska komma då jag får höra dej berätta pm dina upplevelser där nere. Tills dess håller jag till godo med dessa inlägg ha det så bra. Kram, Lisbeth

  • » Jag vill vaccinera 95 barn med Unicefs hjälp » Carnebro

    […] Vi ser så gott som aldrig stelkramp i Sverige i och med våra vaccinationsprogram. Men om du undrar hur det yttrar sig, rekommenderar jag dig att läsa en av Läkare utan gränsers läkarbloggar från Centralafrikanska republiken om en pojke som inte blivit vaccinerad och drabbad av stelkramp. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: