Månadsarkiv: februari 2012

Stel som en pinne

Detta bildspel kräver JavaScript.

Han ligger som i en sprättbåge med huvudet böjt bakåt. Hela hans ansikte är förvridet av smärta och i pannan trängs svettpärlorna med varandra. Varenda liten muskel i hans tioåriga kropp är spänd till det yttersta. Han håller ett krampaktigt tag i sin pappas hand och jag anar rädsla i hans ögon. Rädsla för det spratt hans kropp just nu spelar honom. Och så, plötsligt, släpper allt och hela kroppen slappnar av. Han ligger helt utslagen på britsen. Han är trött, kan knappt prata, men är vid fullt medvetande. Han berättar, med en röst som knappt bär, att han inte har sovit på hela natten. Det började igår kväll berättar pappan och sen dess har han inte slutat att krampa i korta perioder. Det är kväll och mörkt ute. Det har tagit dem hela dagen att komma hit och under resan har hans kropp plötsligt och smärtfullt blivit stel som en pinne för att sen slappna av som spaghetti igen. Pappan tittar medlidsamt på sin förstfödde son där han ligger på den trasiga britsen och stryker honom lätt på armen. Då börjar det igen. Alla muskler drar ihop sig och pojken kan inte göra annat än lyda. Ryggen lyfter från underlaget och hela kroppen spänner sig som en pilbåge. Åter igen förvrids hans ansikte av smärta och rädslan är tillbaka i hans ögon.

Jag släcker i taket och det är bara en strimma månljus som lyser upp det lilla undersökningsrummet. Viskande ber jag sjuksystern berätta för pappan att han inte ska röra sin son eftersom ljud, ljus och beröring kan provocera fram kramperna igen och jag ber henne att hämta en spruta med lugnande medicin. Jag har aldrig någonsin sett sjukdomen förr, men pojkens symtom är som tagna ur en skolbok för medicinstudenter och det finns inga tvivel om diagnosen. En sällsynt diagnos på våra akutmottagningar hemma i Sverige eftersom vi för en futtig krona på statens bekostnad blir vaccinerade innan vi ens har lärt oss att gå. Pojken på britsen har aldrig blivit vaccinerad. Hans stat kan inte betala den futtiga krona det kostar.

Sjuksystern lämnar rummet men kommer snart tillbaka och ger pojken en spruta lugnande i ena låret. Det är mörkt och trångt i det lilla rummet och pojkens lidande gör det än trängre. Det är tyst förutom hans smärtfulla flämtande. Medicinen verkar och hans kropp slappnar av. Pappan pustar ut. Det gör även jag. Med en nick visar jag pappan att jag vill att han ska följa med utanför rummet. Jag berättar för honom att vi vill behålla hans son på sjukhuset för att behandla honom med lugnande mediciner och antibiotika. Jag berättar att vi inte kan lova att hans son blir helt återställd, men undviker att han kanske inte ens överlever. Jag berättar att hans son är sjuk, att han har drabbats av stelkramp.

Annonser

Olika destinationer

Boguila från ovan!

Boguila från ovan!

En svettdroppe rinner ner längs min tinning och stannar när den når hakan. Det är varmt trots att klockan bara klättrat över niostrecket. Benen känns tunga och huvudet likaså. Till ett dovt och ganska rogivande motorsurr slocknar jag direkt i flygplansstolen innan planet ens hunnit lyfta från Boguilas dammiga landningsbana. Jag är trött, både fysiskt och mentalt. Den här dagen har jag längtat efter. Jag ska på semester.

Att arbeta i fält är utmanande, spännande och ofta väldigt tillfredställande. Men det kan också vara otroligt frustrerande, påfrestande och helt enkelt fysiskt och psykiskt utmattande. Utan att man riktigt är medveten om det tär livet i Boguila på krafterna. Vi lever relativt isolerat med begränsade möjligheter till privatliv och att fritt röra på sig som man vill som man är van vid hemma. Det internationella teamet här i Boguila består av tio personer med olika yrken som behövs för att sjukhuset ska gå runt. Dessa tio personer lever man tillsammans med i princip dygnet runt under ganska annorlunda och krävande förhållanden.
Även arbetet på sjukhuset kan vara väldigt utmattande, tröttsamt och slitigt, men samtidigt alldeles, alldeles underbart! Långa nattjourer och mycket jobb är jag van vid hemifrån men den mentala påfrestningen här är helt annorlunda. Det är svårt att se barn dö. Det är svårt att se människor med olika missbildningar som man aldrig tidigare sett, den ena värre än den andra. Det är svårt att se sår som är så fula att enda lösningen är att ta bort kroppsdelen de sitter på.

Igår kväll när jag gick sista jouren innan ledigheten kom det in en kvinna som för en månad sedan haft ett epileptiskt anfall och haft oturen att landa med båda händerna i den öppna elden. Det var knappt att man kunde se att det var ett par händer längre. Ena underarmsbenet var helt blottat från armbågen ner till handleden där handen fortfarande satt kvar som en svart sårig klump. Händerna och underarmarna var totalt förstörda och för henne finns det ingen annan utväg än amputation. Den lukten och synen kommer jag aldrig att glömma.

Vi flyger över ett torrt och ganska platt landskap. Där nere finns ett nät av små stigar som leder mellan pittoreska byar med hyddor av lera och små åkerplättar runt omkring. En lerfärgad flod slingrar sig genom lanskapet i ett ormliknande mönster. Här och där skymtar rök som stiger mot himlen och avslöjar att det faktiskt finns liv där nere.

Jag vaknar först när hjulen slår i den ojämna och grusiga landningsbanan. Det är ännu varmare nu. Jag är yrvaken, svettig och vet inte var vi är. Flygplansdörren öppnas bakom mig och en kvinna blir buren ombord på en bår. Hon gråter. Två hårt åtstramande bandage är lindade runt ena vaden och lite högre upp på låret. Någon berättar att hon har blivit skjuten i benet och nu ska föras till ett av Läkare Utan Gränsers sjukhus där hon kan bli opererad. Kulan har träffat lårbenet. Hennes ansiktsuttryck avslöjar att det gör ont. Hon har fått smärtlindring både som tabletter och som injektion. Men hon har även en annan smärta som varken stillas av tabletter eller injektioner. Hennes femåriga son överlevde inte det väpnade överfallet. Den smärtan kan man inte operera bort.

Efter ännu ett lyft och en landning är vi båda framme i huvudstaden där vi båda landar som transit till nästa destination. Kvinnan ska vidare till sjukhuset i Paoua för att bli opererad och jag till Kameruns Atlantkust för att vila upp mig tillsammans med pojkvännen.