Månadsarkiv: januari 2012

Biten av Afrika

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det kliar lite på ryggen, precis under högra skulderbladet. Jag kliar. Känner en liten bula, verkar vara en finne. Skriver vidare på min medicinska rapport som ska skickas till huvudstaden som vanligt varje månad. Rapportskrivande är inte min grej, jag vill hellre vara på sjukhuset, önskar att jag kunde kila ut ur rummet precis som ödlan som nyss satt här jämte mig.
Boguila har ett rikt och färgglatt djurliv, men det är få av djuren som når över ankelhöjd. Överallt kilar det runt små fredliga och ganska så trevliga ödlor. De ses klättrandes på sjukhusväggarna, i sängarna på intensivvårdsavdelningen, i soffgruppen på terrassen och på skrivborden på vårt kontor. De finns överallt men är helt harmlösa. Till Boguilas andra harmlösa djur hör vackra fjärilar, långa och tjocka tusenfotingar, spensliga gräshoppor, små snabba möss, långsamma och illgröna leguaner och små söta geckos.
Sen har vi de mindre trevliga och potentiellt farliga djuren, som jag skulle klara mig rätt bra utan. Här finns små och stora skorpioner, giftiga ormar i regnbågens alla färger, rabiesfladdermöss, giftspindlar, killer bees eller afrikanska honungsbin, och givetvis den välkända anopheles-myggan som sprider dödlig malaria.
Nu i torrperioden bränner man gräs för att ge plats åt ny vegetation när regnet återkommer och för att undgå en annars säker död flyr ormar och andra otäckingar sina gömställen i det brinnande gräset. Så därför ser vi nu fler och fler patienter med orm- och skorpionbett på sjukhuset.
Det kliar igen och jag kliar tillbaka, hårdare denna gång. Kulan går sönder och jag är nu helt övertygad om att det är en finne. Tills jag ser vad kulan innehåller, en vitaktig grynig sörja som vid närmare beskådning visar sig vara massa små ägg. Ägg som, om de hade fått lov att sitta kvar, hade utvecklat sig till larver, i min hud! Läskigt!
Det här var mitt första möte med Cordylobia anthropophaga, eller putziflugan, en fluga som har den dåliga vanan att lägga ägg i kläder som hänger på tork under den afrikanska solen. Om man inte stryker kläderna ordentligt kan dessa ägg sen komma över till människan och äggen kläckas till larver i huden. Läbbigt men ofarligt.
Och till sist så har vi de djuren med de högfrekventa ljuden . Vad vore den afrikanska natten utan syrsornas rogivande men ibland öronbedövande läte. De låter så mycket så de hörs hela vägen till Göteborg när jag skypar med min pojkvän. Hundar ylar och skäller, tuppar gal, getter bräker och kor råmar. Men förutom det konstanta bakgrundsljudet från syrsorna och husdjurens läten somnar jag varje kväll till ljudet av fladdermöss som huserar mellan mitt inner- och yttertak. De fladdrar runt och ger ifrån sig ett högfrekvent ljud. Ibland väcks jag av att en ödla ramlar ner från sin sovplats och med en duns slår i innertaket. Sen kilar den i väg med snabba krafsande steg över det tunna vindsgolvet. Detta potpurri av mer eller mindre högljudda djur gör den afrikanska natten till en enda stor exotisk kakofoni. Det är fantastiskt att lyssna till och dessutom äter både ödlor och fladdermöss, Cordylobia anthropophaga.


Nyår i torrperioden

Bomullsskörd i Boguila.

Bomullsskörd i Boguila.

Mellandagarna var lugna på sjukhuset. Förutom att patienterna hellre höll sig hemma och firade jul med familjen än kom till sjukhuset, så var, och är det fortfarande, skördetid vilket gör att man inte har tid att lämna åkrarna för att gå till sjukhuset förrän man är riktigt sjuk. Bomullsskörden är i full gång och nästan dagligen ser man barn och vuxna i alla åldrar gå förbi sjukhuset med gigantiskt stora korgar, fulla med vit bomull, som de bär på huvudet. Det är imponerande hur barn så unga som fem år kan balansera en korg som nästan är större än dem själva utan att tillsynes behöva koncentrera sig särskilt mycket.

Vi är nu mitt i torrperioden och eftersom malariamyggor trivs vid vatten innebär det att malariafallen blir färre och färre på sjukhuset. Dessvärre ökar hjärnhinneinflammationerna under torrperioden, eftersom slemhinnorna i näsan blir för torra för att skydda mot bakterier, och det är en minst lika farlig sjukdom.

På julaftonsmorgon kom en pappa med sin tioåriga son till sjukhuset. Pappan bar sin son i famnen för han var så dålig att han inte kunde gå själv, han var medvetslös och krampade. Hans tillstånd var så dåligt att jag knappt trodde han skulle överleva den kommande timmen. Han andades oregelbundet och för varje andetag trodde jag att det var hans sista. Vi lyckades stilla hans kramper med mediciner men det dröjde inte länge förrän han krampade igen. Efter analys av hans ryggmärgsvätska kunde vi konstatera att han hade en hjärnhinneinflammation, vilket är en mycket allvarlig och livshotande sjukdom.

Hans lungor lät som en hel bubblande kemifabrik och det var troligtvis där infektionen hade börjat. Han fick omedelbart en bred antibiotisk behandling, men jag hade inte mycket hopp om att det skulle gå vägen. Efter knappa tre månader på sjukhuset tyckte jag mig känna igen uttrycket i hans ansikte, uttrycket från en som redan har gett sig av till andra sidan.

Den här historien skulle ha kunnat sluta som så många andra på sjukhuset här i Boguila, att pojken hade kommit för sent och att hans liv inte gick att rädda. Men det här är inte en av de historierna. Det här är solskenshistorien om en tioårig pojke som var livshotande sjuk när han medvetslös bars in på sjukhuset av sin pappa på julaftonsmorgonen och en vecka senare, på nyårsaftons morgon, kunde skrivas ut och själv gå de 25 kilometrarna hem till byn för att fira nyår med sin familj. Det finns dagar då man tvekar på vad man egentligen gör här nere. Det här var inte en sådan dag.

Gott nytt år till er alla, men allra mest gott nytt år till Justin, 10 år från byn Boaya i västra Centralafrikanska republiken.


Jul i Boguila

Filmvisning på julafton. Det blev Nalle Puh istället för Kalle Anka!

Filmvisning på julafton. Det blev Nalle Puh istället för Kalle Anka!

Å en slank han hit, å en slank han dit, å en slank han ner i diket! Med hjälp av ett tjugotal barn som med sprudlande glädje slank hit och dit – och till sist ner i diket – infann sig ändå en viss julkänsla i Centralafrikanska republiken. Trots att familjen är långt borta och att det var 30 grader varmt med stekande sol på julafton.

Inne på sjukhusgården gjorde ”Prästens lilla kråka” succé och vi dansade glatt även utan julgran. Nästan alla barn som var stora och friska nog var med i leken. Det var bara några som gömde sig bakom sina mödrars långa och färgglada kjolar, rädda för oss vitingar.

Det var den italienske sjuksköterskan Stephano, portugisiska laboratorieteknikern Carmen och jag som har arrangerat lite julfirande för alla patienter. I stället för Kalle Anka klockan tre blev det Nalle Puh med projektor på väggen i det öppna sjukhusköket tillsammans med flertalet av sjukhusets patienter, stora som små. Att filmen var på engelska, ett oförståeligt språk för de flesta här, gjorde inte så mycket. Det var spännande ändå eftersom filmvisning inte hör till det vanliga här i byn. Istället för glögg och lussekatter blev det friterade munkar och te som vår kökspersonal hjälpt oss att göra. Och trots att barnen varken kände till prästens lilla kråka eller musikanterna från Skaraborg gick det utmärkt att dansa svenska juldanser även på den centralafrikanska landsbygden.

Det värmde i hjärtat att se lilla Donatien stå och vicka lite på rumpan. För en vecka sedan var han en gravt undernärd liten pojke som knappt hade krafter att sitta. Nu stod han upp på egen hand och vickade rumpan till våra julsånger, hans pungbråck som nådde ända ned till knäna vickade med i samma takt. Ryktet om vårt lilla julfirande på sjukhuset spred sig och snart var det en rejäl skara barn som dansade ringlekar och gjorde raketen, om och om igen tills vi inte orkade längre, precis som i Sverige.

När jag lämnade Sverige tog jag med mig en resväska fullproppad med både hårda och mjuka leksaker. Leksaker som mina systerdöttrar och min pojkväns brorsbarn snällt kunde undvara. När jag gick morgonronden på barn- och undernäringsavdelningarna på julafton gav jag några av leksakerna i julklapp till de barn jag skrev ut. Leksaker är en verklig bristvara i Boguila och många av barnen hade aldrig sett ett mjukisdjur. Lilla Gloria på 8 år, som var redo att bli utskriven efter en dryg veckas sjukhusvistelse på grund av akut leverinflammation och malaria, blev så rädd när hon såg min bleka, blåögda och blonda docka att hon gallskrek och gömde sig bakom sin mammas rygg. Det var inte riktigt den reaktionen jag hade väntat mig. Men efter att både mamman, en av sjuksystrarna och jag hade lekt med dockan ett tag för att övertyga Gloria om att den inte var farlig, kröp hon fram från sitt gömställe och vågade till slut hålla dockan i knäet. Och innan jag hade rondat färdigt i salen såg det ut som om hon och den lilla blonda dockan blivit riktigt goda vänner.

Leksaker var en omtyckt julklapp!

Leksaker var en omtyckt julklapp!