Månadsarkiv: december 2011

Mörka nätter

Det är mörkt. Men inte mörkare än att jag kan ana markens konturer framför mig. Månen skiner och stjärnorna lyser upp. Jag springer. Jag kan vägen. Skulle det ligga en ko eller get på stigen skulle jag nog ramla. Men jag springer. Klockan är lite över midnatt. Det är alldeles tyst förutom syrsornas konstanta högfrekventa bakgrundsljud. Jag snubblar till i gruset, tappar nästan stetoskopet. Springer vidare. Vem är det som har slutat andas? Tankarna flyger runt i huvudet på mig. Vems hjärta är det som har slutat slå? Är det den lilla flickan på undernäringsavdelningen som skakar på huvudet så gulligt så fort jag tar fram mitt stetoskop? Är det Francis, den tvååriga pojken som kom tidigare under dagen med malaria och ett blodvärde på 17? Eller är det den gravida kvinnan på 25 år som bara blir sämre och sämre utan att vi vet vad det är för fel? Det kan vara vem som helst av de inneliggande patienterna. Hörde inte vad nattsjuksköterskan sa när han kallade på mig på jourradion. Bara att någon hade slutat andas. Jag är yrvaken. Det är lite kyligt i luften. Himlen är helt stjärnklar. Framme vid sjukhuset gnisslar grinden bekant när vakten öppnar för mig.

Nattsjuksköterskan visar vägen till sängen där den gravida 25-åriga kvinnan ligger. Hon är livlös. Varken puls eller andning. Hör inga hjärtslag från den putande magen heller. Vi försöker återuppliva, men det är för sent. Vi tvingas ge upp. Två liv vi inte lyckas rädda. Vänder mig till kvinnans mamma och lägger min hand på hennes axel. Hon gråter.

Kanske är det ännu lite kyligare när jag går hemåt igen. Stjärnorna lyser. Jag går, det finns ingen anledning att springa längre. Stänger sjukhusgrinden bakom mig. Det gnisslar bekant. Sparkar frustrerat till i gruset. Nu hör jag inga syrsor längre, bara kvinnornas sorgeskrik bakom mig inne från sjukhuset. Jag skakar lite, vet inte om det är för den friska vinden eller kvinnornas hjärtskärande skrik.

Inbillar mig att jag ser två nya stjärnor bland tusentals andra på himlavalvet. En stor och en liten. Dem såg jag inte innan.

Annonser

Dagarna går

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dagarna går. Man vaknar, snoozar, vaknar igen, går på morgonmöte, rondar, jagar labbresultat, jagar bloddonatorer, jagar sköterskor, äter lunch, svettas, kontrollerar, palperar, stetoskoperar, diagnostiserar, medicinerar, äter kvällsmat, dricker te på verandan, skypar läser, släcker, sover och sen är det morgon igen och en ny dag med nya utmaningar ligger framför en. Dagarna går, men INGEN är egentligen den andra lik.
Att arbeta som läkare på den centralafrikanska landsbygden, långt ifrån västerländsk sjukhuskultur, innebär ofta att man får tampas med problem som sällan uppstår hemma. Jag upplever alltför ofta att patienterna kommer in i ett väldigt sent skede av sin sjukdom och att det då tyvärr redan är för sent för att rädda dem.
En av orsakerna är givetvis att de bor långt bort från sjukhuset. Man går inte gärna de 70 kilometrarna till fots till sjukhuset för att barnet har lite diarré eller feber. En annan orsak är att den urgamla traditionen och tron på traditionell läkekonst i hög grad lever kvar här. Den lokala medicinmannen är alltför ofta den första instansen folk söker hjälp hos när någon är sjuk. Därför kommer de till vårt sjukhus först när bären eller örterna de fått som medicinering inte hjälpt. En långdragen halsfluss försöker man till exempel bota genom att skära av gomtappen, och smärtor genom att rista med kniv i huden över det onda området.
Förutom att detta gör att det dröjer innan de söker vård hos oss är dessa minst sagt kontroversiella behandlingar dessutom direkt farliga för patienten. Att rispa i huden och operera bort gomtappen med orena instrument kan, för de redan sjuka barnen, leda till livsfarliga infektioner. Behandlingarna kan, förutom stelkramp, även sprida blodsmittor som hiv och hepatit och i ett land som CAR, där dessa sjukdomar är relativt vanliga, är förstås risken med de här onödiga ingreppen stor. Därför är det värt att lägga lite extra tid och energi på att försöka övertala och övertyga patienterna och dess föräldrar om att hoppa över besöket hos medicinmannen.
– Doktor Anna, mamman till den undernärda flickan undrar om de kan få lämna sjukhuset några timmar under eftermiddagen, säger sjuksystern som rondar med mig på undernäringsavdelningen och hjälper mig att tolka från sango till franska.
– Ja, det kan de väl få, men vad ska de göra?, undrar jag misstänksamt, eftersom patienterna aldrig brukar fråga innan de försvinner.
– Mamman vill ta flickan till medicinmannen för att behandla hennes analprolaps med traditionell medicin, men hon kommer tillbaka hit efteråt, förklarar sjuksköterskan.
Jag lägger handen på mammans axel och sätter mig ner på sängkanten. Det här kan ta tid. Jag förklarar flickans sjukdom och att prolapsen inte behöver behandlas på nåt annat sätt än genom att man trycker tillbaka den efter att flickan har bajsat. Jag visar henne hur hon ska göra. På knagglig franska försöker jag övertyga mamman om att inte gå till medicinmannen och sjuksköterskan översätter entusiastiskt. Mamman och flickan stannar på sjukhuset hela dagen. Doktor Anna vs medicinmannen, 1-0 :). Men vad som händer imorgon, vet man inte.