Välkommen till Boguila

Planet har landat!

Planet har landat!

Inte ett enda hus kunde jag se från flygplansfönstret när vi gick ner för landning med det lilla propellerplanet. Träd och slätter så långt ögat kunde nå. Är det här jag ska bo, tänkte jag. Mitt i ingenting? Mitt i Afrikas vildmark? När planet närmade sig trädtopparna skymtade jag plötsligt flera mer eller mindre husliknande hyddor som låg spridda runt landningsbanan. Och bakom en skogsdunge kunde man ana flera större tegelhus som jag tänkte måste vara mitt sjukhus, mitt nya hem de närmaste nio månaderna! Längs landningsbanan stod byns barn uppradade som välkomstkommitté, tillsammans med flera av mina blivande arbetskollegor – både nationella och internationella – som alla var iklädda den vita t-shirten med läkare Utan Gränsers symbol jag själv så länge velat bära. Välkommen till Boguila, mitt i varmaste Afrika!

Centralafrikanska republiken (CAR) är inget katastrofområde. Landet drabbas sällan av långvarig torka, ”scorar” sällan högt på Richterskalan, hotas inte av några tsunamis eller översvämningar och är inte utsatt för något fullskaligt inbördeskrig. Men icke desto mindre är CAR en ”icke fungerande stat”. Här finns ett antal aktiva rebellgrupper som mer eller mindre styr olika delar av landet på ett mer eller mindre våldsamt sätt. Mest känd, eller låt mig säga mest ökänd är Herrens motståndsarmé som håller till i sydöstra delarna av landet, långt ifrån Boguila.

Vägarna anses i nuläget vara för osäkra för att vi ska kunna ta landvägen från huvudstaden Bangui ut till de olika projekten spridda i både öst och väst. CAR är ett av de fattigaste länderna på vårt klot, infrastrukturen är i princip obefintlig och tillgången till sjukvård skrämmande låg. Den största delen av befolkningen livnär sig på sina små åkrar och har som enda inkomst de grödor som de lyckas sälja på marknaden – efter att först ha säkrat familjens egna behov. Barnadödligheten är hög och medelåldern låg, CAR:s demografiska siffror är skrämmande läsning

Sedan jag lämnade Landvetter har tiden bara flugit iväg. Sakta men säkert har jag försökt acklimatisera mig till mitt nya land som både fysiskt och mentalt ligger så långt borta från Sverige. Försöker sätta mig in i jobbet som läkare och internationell handledare, försöker lära mig om alla nya sjukdomar och behandlingar som jag tidigare bara läst om i böcker och försöker sätta mig in i hur sjukhuset fungerar. Men kanske framför allt i hur det INTE fungerar

Sjukhuset i Boguila är det största på åtskilliga mils avstånd och våra patienter har ofta vandrat en lång väg innan de står utanför vår dörr. Ibland har de därför väldigt långt gånga sjukdomar som är svåra att behandla. Dessutom händer det tyvärr alltför ofta att de tar omvägen förbi en lokala ”traditional healer”. Vårdnivån är otroligt basal och det finns många sjukdomar som vi helt enkelt inte kan göra något åt eftersom vi varken har medel att utreda eller behandla dem.

Malaria är den absolut mest frekventa diagnosen tätt följd av lunginflammation, varbölder, hjärnhinneinflammation, undernäring, olika typer av diarréer och hiv. Min uppgift här är, förutom vanligt doktorsarbete med avdelningsronder och nattjourer, även att fungera som handledare åt de inhemska läkarna. En uppgift som kan synas överväldigande eftersom läkarna här har betydligt mer erfarenhet än jag när det gäller tropiska sjukdomar, men rent organisatoriskt finns det ett oändligt stort behov av förbättringsarbete på sjukhuset.

Vi börjar så smått närma oss regnperiodens slut vilket innebär att antalet malariafall på sjukhuset sakta men säkert minskar, men det är fortfarande den vanligaste dödsorsaken hos barn. Under min förra nattjour väcktes jag klockan fem på morgonen av att en av våra patienter på vår så kallade intensivvårdsavdelning hade slutat andas. Hon var två år, hade svår malaria och till följd av det även allvarlig blodbrist. Direkt när hon kom till sjukhuset satte vi igång med en malariabehandling men hon var tyvärr redan svårt sjuk. Under kvällen försökte vi att hitta en blodgivare, men blodbanken var som vanligt tom och tyvärr passade hennes föräldrars blod inte. Fram på morgontimmarna orkade hennes lilla späda kropp inte längre med. Vi försökte att återuppliva henne med de knappa resurser vi har trots att jag innerst inne visste att det var hopplöst, hon hade redan sagt farväl. Jag höll om hennes mamma efter att vi berättat för henne att vi inte lyckats rädda hennes dotter. Hon grät. Det gjorde jag med den kvällen.

Annonser

Om Läkare Utan Gränser

Läkare Utan Gränser är en medicinsk, humanitär organisation som räddar liv och lindrar nöd där vi behövs mest. Visa alla inlägg av Läkare Utan Gränser

12 responses to “Välkommen till Boguila

  • Rune Torgå 91 år

    Lycka till med ditt arbete ! Fruktansvärt med den lilla flickan. Du behövs verkligen.

  • Niclas Timmerby

    Fantastiskt att läsa om din/er insats! Ni är verkliga föredömen!!!
    Jag är inblandad i ett projekt med ett barnhem i Bangui och hoppas kunna åka ner nästa år. Det hade känts bra i magen att få bidra till människor som inte har någonting.

  • Magnus Thorén

    Hej Anna!
    Så spännande att läsa om dina upplevelser i RCA, som jag lärt mig kalla landet.
    Jag kommer från en missionärssläkt, de första var där på 20-talet, och alla har verkat i RCA.
    2007 hade jag förmånen att besöka landet och då främst sjukhuset i Gamboula som startades av min farbror på 60-talet. Det var en stor upplevelse för mig att få uppleva landet jag levt med på distans hela mitt liv.
    En av de största upplevelserna var att få följa min kusin som föddes i RCA 1950. Att få vara med då han återupplevde platser, missionsstationer, träffade barndomsvänner, det var stort. Han upplevde också att ingenting utvecklats under de 50 år som gått sedan han som 17-åring lämnade RCA. Det enda var att kvinnan inte längre stötte manioken utan att männen skötte detta men transportabla kvarnar.

  • Madelene

    Jag är så glad och så stolt över att du är där, Anna! Du är så bra! En stor kram från ett kallt Sverige.

  • johanna

    hej anna, bra lösning för mig, sitter i bryssel nu, mellan briefings och sen iväg, sierra leone verkar ha mång aliknande problem, infrasktruktur malaria osv som kommer med en ej fungerande stat. Jag ska jobba för ett av msfs största sjukhus, så det blir nog fullt upp. Jättekul att läsa! kram johanna

  • Kaj Östholm

    Anna, jag kan förstå hur det känns, att stå inför en så mäktig och svår uppgift. Bara att veta att man inte kan allt för att lösa människors problem, kan innebära att man känner sig liten.
    När det gäller människors liv, som det ofta kan handla om att försöka rädda i dessa trakter gör, att uppgiften kan kännas ännu tyngre.

    Vi människor har våra begränsningar vilket gör att vi behöver hjälp, kanske övernaturlig hjälp, för att få se att det vi inte klarar ändå händer.

    Att hålla Vår Herre i handen och be honom om hjälp i omöjliga situationer har otaliga gånger varit fruktsamt. Jag önskar ge dig denna hälsning inför de månader som ligger framför dig.

    Med vänliga hälsningar från en som har upplevt detta många gånger hittills.

    Vänligen Kaj Östholm.

  • Bo Ek

    Tack för din målande beskrivning känndes nästan som man var där.Fruktansvärt med den lilla flickan, måste kännts tungt.
    Lycka till med ditt fortsatta arbete.Måste kännas bra för era
    patienter att ni är där.Hoppas ni får blod till blodbanken.

  • Ulrica

    Huu…men det här ska bli spännande att följa!

  • Kaj Östholm

    Hej Anna,
    Hoppas det går bra för dig. Jag misstänker att du knappt har tid att läsa bloggen eller svara något. Men det gör inget för oss som skriver, vi förstår. Här hemma i Sverige fortsätter värmen och vintern dröjer. För mig är det toppen för jag har så mycket kvar att göra utomhus.
    Anna om du vill titta helt kort på hjärtläkaren Chauncey Crandall som arbetar i Palm Beach i USA så bifogar jag två länkadresser. Han berättar i två korta avsnitt om hur han får hjälp i omöjliga situationer, sådana som ofta kan uppstå på ett sjukhus.


    Ha det bra , vi hörs…

  • Kaj Östholm

    Anna, här kommer den andra adressen:

  • Alice Mille

    Hej Anna. Jag heter Alice och är 19 år. Jag skulle vilja jobba som volontär inom de utsatta områderna i Afrika. Mitt projekt arbete handlade nämligen om svälten på Afrikashorn och har sedan dess velat hjälpa till på plats. Vad finns det för volontärs arbete som skulle passa mig som inte har någon högskoleutbildning? Förövrigt tycker jag att du gör ett extremt bra arbete. Läser din blogg ständigt. Önskar att jag själv vore läkare, för då skulle jag göra precis som dig. Att få jobba och hjälpa utsatta människor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: