Månadsarkiv: november 2011

Välkommen till Boguila

Planet har landat!

Planet har landat!

Inte ett enda hus kunde jag se från flygplansfönstret när vi gick ner för landning med det lilla propellerplanet. Träd och slätter så långt ögat kunde nå. Är det här jag ska bo, tänkte jag. Mitt i ingenting? Mitt i Afrikas vildmark? När planet närmade sig trädtopparna skymtade jag plötsligt flera mer eller mindre husliknande hyddor som låg spridda runt landningsbanan. Och bakom en skogsdunge kunde man ana flera större tegelhus som jag tänkte måste vara mitt sjukhus, mitt nya hem de närmaste nio månaderna! Längs landningsbanan stod byns barn uppradade som välkomstkommitté, tillsammans med flera av mina blivande arbetskollegor – både nationella och internationella – som alla var iklädda den vita t-shirten med läkare Utan Gränsers symbol jag själv så länge velat bära. Välkommen till Boguila, mitt i varmaste Afrika!

Centralafrikanska republiken (CAR) är inget katastrofområde. Landet drabbas sällan av långvarig torka, ”scorar” sällan högt på Richterskalan, hotas inte av några tsunamis eller översvämningar och är inte utsatt för något fullskaligt inbördeskrig. Men icke desto mindre är CAR en ”icke fungerande stat”. Här finns ett antal aktiva rebellgrupper som mer eller mindre styr olika delar av landet på ett mer eller mindre våldsamt sätt. Mest känd, eller låt mig säga mest ökänd är Herrens motståndsarmé som håller till i sydöstra delarna av landet, långt ifrån Boguila.

Vägarna anses i nuläget vara för osäkra för att vi ska kunna ta landvägen från huvudstaden Bangui ut till de olika projekten spridda i både öst och väst. CAR är ett av de fattigaste länderna på vårt klot, infrastrukturen är i princip obefintlig och tillgången till sjukvård skrämmande låg. Den största delen av befolkningen livnär sig på sina små åkrar och har som enda inkomst de grödor som de lyckas sälja på marknaden – efter att först ha säkrat familjens egna behov. Barnadödligheten är hög och medelåldern låg, CAR:s demografiska siffror är skrämmande läsning

Sedan jag lämnade Landvetter har tiden bara flugit iväg. Sakta men säkert har jag försökt acklimatisera mig till mitt nya land som både fysiskt och mentalt ligger så långt borta från Sverige. Försöker sätta mig in i jobbet som läkare och internationell handledare, försöker lära mig om alla nya sjukdomar och behandlingar som jag tidigare bara läst om i böcker och försöker sätta mig in i hur sjukhuset fungerar. Men kanske framför allt i hur det INTE fungerar

Sjukhuset i Boguila är det största på åtskilliga mils avstånd och våra patienter har ofta vandrat en lång väg innan de står utanför vår dörr. Ibland har de därför väldigt långt gånga sjukdomar som är svåra att behandla. Dessutom händer det tyvärr alltför ofta att de tar omvägen förbi en lokala ”traditional healer”. Vårdnivån är otroligt basal och det finns många sjukdomar som vi helt enkelt inte kan göra något åt eftersom vi varken har medel att utreda eller behandla dem.

Malaria är den absolut mest frekventa diagnosen tätt följd av lunginflammation, varbölder, hjärnhinneinflammation, undernäring, olika typer av diarréer och hiv. Min uppgift här är, förutom vanligt doktorsarbete med avdelningsronder och nattjourer, även att fungera som handledare åt de inhemska läkarna. En uppgift som kan synas överväldigande eftersom läkarna här har betydligt mer erfarenhet än jag när det gäller tropiska sjukdomar, men rent organisatoriskt finns det ett oändligt stort behov av förbättringsarbete på sjukhuset.

Vi börjar så smått närma oss regnperiodens slut vilket innebär att antalet malariafall på sjukhuset sakta men säkert minskar, men det är fortfarande den vanligaste dödsorsaken hos barn. Under min förra nattjour väcktes jag klockan fem på morgonen av att en av våra patienter på vår så kallade intensivvårdsavdelning hade slutat andas. Hon var två år, hade svår malaria och till följd av det även allvarlig blodbrist. Direkt när hon kom till sjukhuset satte vi igång med en malariabehandling men hon var tyvärr redan svårt sjuk. Under kvällen försökte vi att hitta en blodgivare, men blodbanken var som vanligt tom och tyvärr passade hennes föräldrars blod inte. Fram på morgontimmarna orkade hennes lilla späda kropp inte längre med. Vi försökte att återuppliva henne med de knappa resurser vi har trots att jag innerst inne visste att det var hopplöst, hon hade redan sagt farväl. Jag höll om hennes mamma efter att vi berättat för henne att vi inte lyckats rädda hennes dotter. Hon grät. Det gjorde jag med den kvällen.

Annonser

Redo för äventyr

Efter en förberedelsekurs i Amsterdam, franskkurs i Stockholm, en kurs i tropisk medicin i Jönköping och otaliga vaccinationer i vardera arm är jag nu äntligen på väg ut på mitt livs äventyr. Nio månader med Läkare Utan Gränser i Centralafrikanska republiken (CAR), ett land jag var tvungen att googla för att kunna placera på kartan (trots sitt relativt geografiskt avslöjande namn). Min barndomsdröm är på väg att gå i uppfyllelse. Under nio månader ska jag fungera som en av fyra läkare på ett litet sjukhus med drygt 100 sängar i byn Boguila i nordvästra CAR.

Nu sitter jag på ett hotellrum i Berlin efter en dags ”briefing” på Läkare Utan Gränser kontor här i staden och bara väntar på att det ska bli morgon. Ryggsäcken är packad och jag är helt klart redo. I ryggsäcken ligger stetoskopet, malariatabletterna och de oumbärliga medicinska böckerna om Afrikas alla tropiska sjukdomar och dess behandlingar. Allt ligger noggrant packat tillsammans med de personliga saker jag tror mig behöva under nio månader i fält.

Har en obeskrivlig känsla i maggropen. Oro och spänning blandat med en portion koleravaccin gör att magen känns som bostad för världens alla fjärilar just nu. Vad är det som väntar mig där nere? Klarar jag av det? Har jag vad som krävs? Kommer jag trivas? Kommer mina förväntningar uppfyllas?

Det var med stort vemod och, om jag ska vara helt ärlig, med gråten i halsen som jag gick på flyget till Berlin i morse efter att ha sagt hej då till min pojkvän på Landvetter.  Nio månader i djupaste Afrika där jag varken kan ta mobilnät eller internetuppkoppling för givet, kan kännas som en hel evighet.

Men nu, så här kvällen innan avfärd till CAR, är det mest spänning som övervinner magkänslan. Nu är det äntligen dags och jag känner mig redo!  CAR – here I come!