Renande regn

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det är ljummet i luften och kvällen börjar sänka sig över Zemio. Söderut mot Kongo ses blixtar från ett åskväder som troligen är på väg åt vårt håll. Man känner det i luften – regnet är på väg.Timmen innan solen går ner är den bästa tiden på dagen. Största delen av arbetsdagen är över, den stekande värmen har lagt sig och ännu återstår det lite tid innan mörkret och utegångsförbudet.

 Vi cyklar stigen upp mot den katolska kyrkan, svänger höger efter den överväxta kyrkogården och fortsätter ut över åsen, precis i utkanten av byn. Stigen tar oss genom ett fält av maniok och över en stenrad som utgör gränsen till nästa familjs maniokfält. En skock getter som fredligt står och mumsar i sig av maniokbladen rusar plötsligt iväg, skrämda av vår framfart. Vi passerar några kvinnor och barn på väg hem från fälten, skickligt balanserande dagens skörd på huvudet. De vinkar glatt när vi susar förbi och vi vinkar lika glatt tillbaka.

Det är tryckande varmt och svetten rinner ner för pannan. Åskvädret som hotar i söder kommer allt närmare. Stora svarta moln tornar upp sig, den ena blixten avlöser den andra och vinden börjar tillta, en förvarning om att regnet snart kommer.

Vi svänger höger ned mot det kongolesiska flyktinglägret och följer den slingriga, röda stigen nedför sluttningen. Styr över uttorkade diken med stockar som broar och cyklar under mangoträdens lövverk genom ett hav av övermogen fallfrukt som skvätter upp på våra bara ben.

Nästan nere i flyktinglägret upptäcker vi att vi har cyklat rakt ut i en jordbelagd och ojämn fotbollsplan mitt under pågående match. Tröjor möter dem utan tröjor men spelet stannar helt upp när vi av misstag cyklar in på planen. Ett gäng svettiga och skolösa pojkar i trasiga shorts stirrar överraskat på oss när vi dyker upp som från ingenstans. För ett ögonblick glömmer de fotbollsspelandet och bollen av hårt virade plastpåsar rullar obemärkt ut över kortlinjen. Men till slut möts vår oväntade entré av jubel och vi vinkar ursäktande medan vi trampar vidare över planen och fortsätter genom det av lera, pinnar och presenningar uppbyggda lägret. Den nya byn sjuder av liv och överallt är invånarna upptagna med det sista av dagens sysslor. 

Solen är nästan nedanför trädtopparna och åskvädret alldeles ovanför oss. Det är bara en tidsfråga innan himlen öppnar sig. Den tryckande värmen har försvunnit, precis som den alltid gör just innan regnet kommer, men vi fortsätter obekymrat att följa stigen som leder oss längs med ett vattendrag tillbaka genom byn. Vi njuter av naturen och alla härliga dofter, den ljumma temperaturen och det rogivande landsbygdslivet.

Att bege sig ut på de otaliga stigarna runt Zemio på mountainbike är ett sätt att för en stund skingra tankarna från sjukhuset och patienterna. Det är ett sätt att låta bli att tänka på Rose som förra veckan gick bort i aids bara 25 år gammal eller lilla Madeleine, ett år gammal, som under gårdagen förlorade kampen mot malarian. Det är skönt att se att Zemio inte bara är ett sjukhus fyllt med sjuka patienter, utan även en by där invånarna lever och har det relativt bra – fast under väldigt fattiga förhållanden.

Plötsligt är det som om himlen öppnar sig. Inte ett klädesplagg lämnas torrt. Vi rullar ner för backen, förbi sjukhuset och ner till tegelhuset där vi bor och är alldeles genomblöta när vi cyklar in genom grindarna. Hemma igen efter en cykeltur runt Zemios nejder. Det är absolut den bästa tiden på dagen trots, eller kanske tack vare, att regnet fullkomligt öser ner.

Pest eller kolera

Den lilla pojken ligger utslagen på sängen, han andas snabbt och hjärtat pumpar frenetiskt, det är Erik, pojken jag skrev om i förra inlägget.

Han kom tillbaka till sjukhuset idag, några dagar tidigare än planerat. Han blev buren hit av sin mamma eftersom han inte längre kan gå. Han är uttorkad, har feber och ingen ork alls, han har samma apatiska blick som för en månad sen och är samma utmärglade lilla kille. Svårt att tro att det är samma Erik som gladde alla i sin väg med sitt leende innan vi skrev ut honom för en vecka sen.

Som om han inte vore tillräckligt drabbad redan har han nu fått malaria. Livet är inte alltid rättvist. Parasiten har förstört så många av hans röda blodkroppar så att hans blodvärde är så lågt att jag inte förstår hur han fortfarande kan vara vid liv. Han andas väldigt snabbt och hans hjärta slår på tok för fort. Erik behöver blod – och det behöver han nu!

Att hitta en villig och lämplig blodgivare är dock en svettig kamp när man är på ett sjukhus på centralafrikanska landsbygden. Det finns ingen blodbank och många är rädda för att ge blod – även om det gäller livet på ens egen son eller dotter. Jag tror att rädslan grundar sig i okunskap: man är rädd att själv bli allvarligt sjuk och samtidigt rädd för att få reda på sin egen hiv-status. 

Vi kör till det kongolesiska flyktinglägret precis i utkanten av Zemio, där Erik bor. Största chansen att hitta en villig blodgivare är inom familjen och eftersom det är bråttom har vi inte tid att vänta på att Eriks mamma ska gå hela vägen hem till flyktinglägret och tillbaka igen till sjukhuset. Det skulle ta hela dagen. Två av Eriks mostrar följer med oss i bilen tillbaka till sjukhuset. Nu gäller det att någon av dem har en matchande blodgrupp. Det visar sig att båda har det men problemet är att den ena visar sig vara hivpositiv och den andra smittad med syfilis. Det är som att välja mellan pest eller kolera.

Erik ligger fortfarande utslagen i sängen. Han andas snabbt och hans hjärta pumpar frenetiskt.  Blodet droppar i maklig takt från påsen som hänger på droppstativet bredvid sängen. Nu är det bara att hålla tummarna för Erik och hoppas att blodet han får inte kommer för sent samt att tacka en av våra lokala barnmorskor som hade rätt blodgrupp och erbjöd sig som frivillig blodgivare när hon såg Erik och hörde om de blodval vi hade att erbjuda.

Morgonpromenad

Det är tidig morgon och fortfarande härligt svalt i luften. Jag går som vanligt upp för backen till sjukhuset med stetoskopet i handen och tygväskan över axeln för att göra morgonronden. Trots arla morgon är det redan full aktivitet i den lilla byn. Några fnissande småflickor springer vinkandes förbi mig på väg till skolan, jag vinkar tillbaka. En sugga med små kultingar springandes i hasorna kilar lortiga över den dammiga vägen. De lyckas precis undvika att bli påkörda av en tillsynes välmående herre på moped som susar förbi och lämnar ett rött moln av damm och tre rädda grisar efter sig. En kvinna i färgglad klänning med de två små döttrarna i släptåg kommer hem från skogen, alla med ett stort lass ved på huvudet. En liten pojke med trasiga blå shorts och hans lillebror hjälps åt att dra hem en vagn fylld med stora och tunga vattendunkar. Några kvinnor är på väg till marknaden för att sälja grönsaker, andra för att köpa. Under ett stort och lummigt mangoträd sitter några män och gör just ingenting. Vardagen i Zemio är i full gång och jag njuter av det afrikanska bylivet som möter mig på min knappa femhundra meter långa promenad mellan vår bas och sjukhuset.

Det är en härlig morgon, solen skiner som vanligt från en klarblå himmel och det är mycket liv och rörelse i den lilla byn. Jag möter säkert hundra glada och vinkandes Zemiobor på vägen till jobbet. Enligt statistiken är tyvärr femton av dem smittade med HIV, många utan att veta om det.
Några är olyckligt lottade och blir smittade redan som nyfödda, eftersom viruset kan överföras från mor till barn under födseln eller senare via modersmjölken. Erik var en av dem. Första gången jag såg honom var han en utmärglad, hostande och apatisk liten femårig pojke med insjunkna ögon och tom blick som kategoriskt vägrade att lämna sin mammas famn. Hans ben var så tunna att de knappt orkade hålla honom upprest och hans mage var så uppblåst att man trodde att den skulle spricka vilken sekund som helst. Förutom att hans HIV-test var positivt så pekade allt dessutom på att han hade smittats med tuberkulos.
När han kom till oss var han gravt undernärd och uttorkad, nu tre veckor senare efter behandling med näringspasta och tuberkulosmedicinering springer han runt på avdelningen och glädjer alla i sin väg. Under ronden kommer han ofta och rycker lite i mitt byxben, han vill bli upplyft och kastad upp i luften, då skrattar han hejdlöst. Hans leende får mig att smälta och att få höra honom skratta är värt mer än varenda krona på lönekontot.

Idag skrev vi ut Erik. Jag kommer att sakna honom. Men han kommer tillbaka om en vecka för att påbörja sin livslånga medicinering med bromsmediciner. Tuberkulosbakterien han bär på kommer vi troligtvis kunna ta kål på med den sexmånader långa antibiotikabehandling vi just startat. Den kunskap och de mediciner vi har i dag kommer aldrig att kunna göra honom fri från HIV-infektionen i hans kropp, men däremot förhoppningsvis bromsa sjukdomen så att han kan gå i skolan med sina kamrater, fira sin tjugoårsdag, skaffa egna barn och se dem växa upp, fria från viruset.

Ny by, nytt projekt

Arbetet på sjukhuset har sin gilla gång och patienterna fortsätter att komma i allt stridare ström. Tiden rusar iväg snabbare än jag hinner med. Plötsligt har halva tiden gått och jag ska packa väskan igen för att byta projekt. Det var egentligen inte planen från början men saker och ting kan ändra sig snabbt när man arbetar under sådana här förhållanden. Man tvingas vara flexibel. Avresedatumet har ändrats åtskilliga gånger men på fredag lyfter planet och jag lämnar Boguila bakom mig för att, efter en helg i huvudstaden, träffa mina nya kollegor och patienter på ny ort i Centralafrikanska republiken. Tydligen behövs jag på sjukhuset i Zemio.

Zemio är en liten by i sydöstra delen av landet nära floden Mbomou som utgör gränsen till Centralafrikanska republikens södra grannland Kongo-Kinshasa. Sjukhuset är mycket mindre än i Boguila och har färre år på nacken. Arbetet i Zemio kommer på många sätt bli annorlunda. Dels eftersom det är ett relativt nystartat sjukhus och dels eftersom det råder helt andra geografiska och politiska förhållanden. Själva Zemio by är större än Boguila med lite över 10 000 invånare och det finns flera närbelägna flyktingläger med främst flyktingar från Kongo, men även med människor på flykt i sitt eget land. Det gör att patientklientelet blir annorlunda.

Andelen hivsmittade i området är uppmätt till hela 15 procent, en skrämmande hög siffra. Viruset medför en hel del ovanliga infektioner som man sällan eller aldrig ser hos patienter som inte bär på smittan. Läkare Utan Gränser har precis satt upp ett hiv- och tuberkulosprogram på sjukhuset och en av mina utmaningar kommer att bli att få det på fötter. Zemio ligger i utkanten av ett område som till viss del är kontrollerat av LRA (Lord’s Resistance Army, på svenska Herrens Motståndsarmé) vilken är en av jordklotets mest fruktade rebellgrupper. Men läget är nu relativt stabilt och Läkare Utan Gränser har säkerhet som högsta prioritet så jag är inte orolig.

Det blir inte lätt att säga farväl till alla dem som man har jobbat med här i Boguila och som jag har kommit så nära nu efter nästan fem månader i fält. Jag kommer att sakna Boguila men samtidigt blir det väldigt skönt med lite ombyte. Ny miljö, nya människor och nya utmaningar.
Till sist måste jag tyvärr berätta att den lilla tioåriga pojken jag berättade om i förra inlägget inte klarade kampen mot stelkrampsbakterien och har lämnat jordelivet. Vi gjorde vad vi kunde – men tyvärr är det inte alltid nog.

Gravid för trettonde gången

När Marceline kom in till sjukhuset är det fem dygn sedan vattnet gick och värkarna började. Men det var flera dagar sedan hon sist kände att barnet sparkade. Trött och medtagen ligger hon i en av sängarna på vår förlossningsavdelning och låter ena handen vila på sin stora putande mage. Innan jag ens hunnit ta fram stetoskopet berättar hon för mig att barnet redan är dött, hon är säker för hon vet hur det känns att ha ett dött barn i sin livmoder, det är tredje gången det händer. Jag lyssnar med stetoskopet och tar fram dopplern för att vara helt säker, men det är tyst där inne. Inte ett enda hjärtslag kan jag höra och jag tvingas berätta för henne det hon redan vet, att hennes barn har dött.

Ända tills två dagar innan vattnet gick arbetade hon ute på fälten med att skörda bomull och maniok för att försörja sina åtta barn. Hon är ensam vuxen i hushållet efter att hennes man gick bort för några år sedan och nu är det upp till henne att se till att barnen får mat på bordet. Eller rättare sagt på golvet, för Marceline äger inget bord. Efter makens bortgång har hans yngre bror, som redan är gift med en annan kvinna, förbarmat sig över Marceline och hjälper henne till viss del ekonomiskt. Nu har hon blivit gravid för trettonde gången och har hans döda barn i magen. Tanken var att Marceline skulle föda hemma i hyddan i en by långt från någon form av medicinsk hjälp, precis som hon gjort vid alla tidigare graviditeter. Men på morgonen den fjärde dagen efter att vattnet gått och barnet fortfarande inte kommit ut, beslutade hennes nya make att de skulle ta sig till det närmaste hälsocentret för att få hjälp. De tog dem hela dagen att gå de tolv kilometrarna till fots. Väl framme fick Marceline antibiotika och en madrass att vila på så att hon nästa dag hade krafter att åka vidare med moped den långa och skumpiga vägen till vårt sjukhus.

Fram på eftermiddagen är salen nästan tom på patienter. Tre tomma sängar av rostigt stål står på rad i det annars kala rummet och i den fjärde ligger Marceline på ett fuktigt tygstycke. Några fönster täckta med myggnät släpper in dagsljus och lyser upp rummet tillsammans med glödlampan i taket. En droppflaska är upphängd med en sönderklippt gummihandske på en spik i betongväggen ovanför Marcelines säng och sakta droppar vätska in i hennes vener. Den putande magen är nästan borta och hon har bara ett stort förband kvar på magen som avslöjar att hon varit gravid. Hennes trettonde graviditet slutade i ett kejsarsnitt, ett dött barn och två hopsnörda äggledare. Marceline vill inte bli gravid en fjortonde gång.

Jag sätter mig på sängkanten och med hjälp av en barnmorska som tolk pratar vi lite om livet för en kvinna på landsbygden i Centralafrika. Om hur tufft det är att klara av att betala skolavgifter för alla barnen, om det slitiga arbetet på fälten, om den ständiga rädslan för att inte ha mat till barnen och om saknaden av den döde mannen. Marceline har ett vackert ansikte, men ett hårt liv har satt sina spår. Hennes vardag är så långt bort ifrån min egen.
– När mina döttrar en gång blir gravida, ska jag se till att de föder på ett sjukhus, säger Marceline när jag är på väg ut genom dörren. Jag ler och svarar att jag tycker det låter som en bra idé.

Stel som en pinne

Detta bildspel kräver JavaScript.

Han ligger som i en sprättbåge med huvudet böjt bakåt. Hela hans ansikte är förvridet av smärta och i pannan trängs svettpärlorna med varandra. Varenda liten muskel i hans tioåriga kropp är spänd till det yttersta. Han håller ett krampaktigt tag i sin pappas hand och jag anar rädsla i hans ögon. Rädsla för det spratt hans kropp just nu spelar honom. Och så, plötsligt, släpper allt och hela kroppen slappnar av. Han ligger helt utslagen på britsen. Han är trött, kan knappt prata, men är vid fullt medvetande. Han berättar, med en röst som knappt bär, att han inte har sovit på hela natten. Det började igår kväll berättar pappan och sen dess har han inte slutat att krampa i korta perioder. Det är kväll och mörkt ute. Det har tagit dem hela dagen att komma hit och under resan har hans kropp plötsligt och smärtfullt blivit stel som en pinne för att sen slappna av som spaghetti igen. Pappan tittar medlidsamt på sin förstfödde son där han ligger på den trasiga britsen och stryker honom lätt på armen. Då börjar det igen. Alla muskler drar ihop sig och pojken kan inte göra annat än lyda. Ryggen lyfter från underlaget och hela kroppen spänner sig som en pilbåge. Åter igen förvrids hans ansikte av smärta och rädslan är tillbaka i hans ögon.

Jag släcker i taket och det är bara en strimma månljus som lyser upp det lilla undersökningsrummet. Viskande ber jag sjuksystern berätta för pappan att han inte ska röra sin son eftersom ljud, ljus och beröring kan provocera fram kramperna igen och jag ber henne att hämta en spruta med lugnande medicin. Jag har aldrig någonsin sett sjukdomen förr, men pojkens symtom är som tagna ur en skolbok för medicinstudenter och det finns inga tvivel om diagnosen. En sällsynt diagnos på våra akutmottagningar hemma i Sverige eftersom vi för en futtig krona på statens bekostnad blir vaccinerade innan vi ens har lärt oss att gå. Pojken på britsen har aldrig blivit vaccinerad. Hans stat kan inte betala den futtiga krona det kostar.

Sjuksystern lämnar rummet men kommer snart tillbaka och ger pojken en spruta lugnande i ena låret. Det är mörkt och trångt i det lilla rummet och pojkens lidande gör det än trängre. Det är tyst förutom hans smärtfulla flämtande. Medicinen verkar och hans kropp slappnar av. Pappan pustar ut. Det gör även jag. Med en nick visar jag pappan att jag vill att han ska följa med utanför rummet. Jag berättar för honom att vi vill behålla hans son på sjukhuset för att behandla honom med lugnande mediciner och antibiotika. Jag berättar att vi inte kan lova att hans son blir helt återställd, men undviker att han kanske inte ens överlever. Jag berättar att hans son är sjuk, att han har drabbats av stelkramp.

Olika destinationer

Boguila från ovan!

En svettdroppe rinner ner längs min tinning och stannar när den når hakan. Det är varmt trots att klockan bara klättrat över niostrecket. Benen känns tunga och huvudet likaså. Till ett dovt och ganska rogivande motorsurr slocknar jag direkt i flygplansstolen innan planet ens hunnit lyfta från Boguilas dammiga landningsbana. Jag är trött, både fysiskt och mentalt. Den här dagen har jag längtat efter. Jag ska på semester.

Att arbeta i fält är utmanande, spännande och ofta väldigt tillfredställande. Men det kan också vara otroligt frustrerande, påfrestande och helt enkelt fysiskt och psykiskt utmattande. Utan att man riktigt är medveten om det tär livet i Boguila på krafterna. Vi lever relativt isolerat med begränsade möjligheter till privatliv och att fritt röra på sig som man vill som man är van vid hemma. Det internationella teamet här i Boguila består av tio personer med olika yrken som behövs för att sjukhuset ska gå runt. Dessa tio personer lever man tillsammans med i princip dygnet runt under ganska annorlunda och krävande förhållanden.
Även arbetet på sjukhuset kan vara väldigt utmattande, tröttsamt och slitigt, men samtidigt alldeles, alldeles underbart! Långa nattjourer och mycket jobb är jag van vid hemifrån men den mentala påfrestningen här är helt annorlunda. Det är svårt att se barn dö. Det är svårt att se människor med olika missbildningar som man aldrig tidigare sett, den ena värre än den andra. Det är svårt att se sår som är så fula att enda lösningen är att ta bort kroppsdelen de sitter på.

Igår kväll när jag gick sista jouren innan ledigheten kom det in en kvinna som för en månad sedan haft ett epileptiskt anfall och haft oturen att landa med båda händerna i den öppna elden. Det var knappt att man kunde se att det var ett par händer längre. Ena underarmsbenet var helt blottat från armbågen ner till handleden där handen fortfarande satt kvar som en svart sårig klump. Händerna och underarmarna var totalt förstörda och för henne finns det ingen annan utväg än amputation. Den lukten och synen kommer jag aldrig att glömma.

Vi flyger över ett torrt och ganska platt landskap. Där nere finns ett nät av små stigar som leder mellan pittoreska byar med hyddor av lera och små åkerplättar runt omkring. En lerfärgad flod slingrar sig genom lanskapet i ett ormliknande mönster. Här och där skymtar rök som stiger mot himlen och avslöjar att det faktiskt finns liv där nere.

Jag vaknar först när hjulen slår i den ojämna och grusiga landningsbanan. Det är ännu varmare nu. Jag är yrvaken, svettig och vet inte var vi är. Flygplansdörren öppnas bakom mig och en kvinna blir buren ombord på en bår. Hon gråter. Två hårt åtstramande bandage är lindade runt ena vaden och lite högre upp på låret. Någon berättar att hon har blivit skjuten i benet och nu ska föras till ett av Läkare Utan Gränsers sjukhus där hon kan bli opererad. Kulan har träffat lårbenet. Hennes ansiktsuttryck avslöjar att det gör ont. Hon har fått smärtlindring både som tabletter och som injektion. Men hon har även en annan smärta som varken stillas av tabletter eller injektioner. Hennes femåriga son överlevde inte det väpnade överfallet. Den smärtan kan man inte operera bort.

Efter ännu ett lyft och en landning är vi båda framme i huvudstaden där vi båda landar som transit till nästa destination. Kvinnan ska vidare till sjukhuset i Paoua för att bli opererad och jag till Kameruns Atlantkust för att vila upp mig tillsammans med pojkvännen.

Biten av Afrika

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det kliar lite på ryggen, precis under högra skulderbladet. Jag kliar. Känner en liten bula, verkar vara en finne. Skriver vidare på min medicinska rapport som ska skickas till huvudstaden som vanligt varje månad. Rapportskrivande är inte min grej, jag vill hellre vara på sjukhuset, önskar att jag kunde kila ut ur rummet precis som ödlan som nyss satt här jämte mig.
Boguila har ett rikt och färgglatt djurliv, men det är få av djuren som når över ankelhöjd. Överallt kilar det runt små fredliga och ganska så trevliga ödlor. De ses klättrandes på sjukhusväggarna, i sängarna på intensivvårdsavdelningen, i soffgruppen på terrassen och på skrivborden på vårt kontor. De finns överallt men är helt harmlösa. Till Boguilas andra harmlösa djur hör vackra fjärilar, långa och tjocka tusenfotingar, spensliga gräshoppor, små snabba möss, långsamma och illgröna leguaner och små söta geckos.
Sen har vi de mindre trevliga och potentiellt farliga djuren, som jag skulle klara mig rätt bra utan. Här finns små och stora skorpioner, giftiga ormar i regnbågens alla färger, rabiesfladdermöss, giftspindlar, killer bees eller afrikanska honungsbin, och givetvis den välkända anopheles-myggan som sprider dödlig malaria.
Nu i torrperioden bränner man gräs för att ge plats åt ny vegetation när regnet återkommer och för att undgå en annars säker död flyr ormar och andra otäckingar sina gömställen i det brinnande gräset. Så därför ser vi nu fler och fler patienter med orm- och skorpionbett på sjukhuset.
Det kliar igen och jag kliar tillbaka, hårdare denna gång. Kulan går sönder och jag är nu helt övertygad om att det är en finne. Tills jag ser vad kulan innehåller, en vitaktig grynig sörja som vid närmare beskådning visar sig vara massa små ägg. Ägg som, om de hade fått lov att sitta kvar, hade utvecklat sig till larver, i min hud! Läskigt!
Det här var mitt första möte med Cordylobia anthropophaga, eller putziflugan, en fluga som har den dåliga vanan att lägga ägg i kläder som hänger på tork under den afrikanska solen. Om man inte stryker kläderna ordentligt kan dessa ägg sen komma över till människan och äggen kläckas till larver i huden. Läbbigt men ofarligt.
Och till sist så har vi de djuren med de högfrekventa ljuden . Vad vore den afrikanska natten utan syrsornas rogivande men ibland öronbedövande läte. De låter så mycket så de hörs hela vägen till Göteborg när jag skypar med min pojkvän. Hundar ylar och skäller, tuppar gal, getter bräker och kor råmar. Men förutom det konstanta bakgrundsljudet från syrsorna och husdjurens läten somnar jag varje kväll till ljudet av fladdermöss som huserar mellan mitt inner- och yttertak. De fladdrar runt och ger ifrån sig ett högfrekvent ljud. Ibland väcks jag av att en ödla ramlar ner från sin sovplats och med en duns slår i innertaket. Sen kilar den i väg med snabba krafsande steg över det tunna vindsgolvet. Detta potpurri av mer eller mindre högljudda djur gör den afrikanska natten till en enda stor exotisk kakofoni. Det är fantastiskt att lyssna till och dessutom äter både ödlor och fladdermöss, Cordylobia anthropophaga.

Nyår i torrperioden

Bomullsskörd i Boguila.

Mellandagarna var lugna på sjukhuset. Förutom att patienterna hellre höll sig hemma och firade jul med familjen än kom till sjukhuset, så var, och är det fortfarande, skördetid vilket gör att man inte har tid att lämna åkrarna för att gå till sjukhuset förrän man är riktigt sjuk. Bomullsskörden är i full gång och nästan dagligen ser man barn och vuxna i alla åldrar gå förbi sjukhuset med gigantiskt stora korgar, fulla med vit bomull, som de bär på huvudet. Det är imponerande hur barn så unga som fem år kan balansera en korg som nästan är större än dem själva utan att tillsynes behöva koncentrera sig särskilt mycket.

Vi är nu mitt i torrperioden och eftersom malariamyggor trivs vid vatten innebär det att malariafallen blir färre och färre på sjukhuset. Dessvärre ökar hjärnhinneinflammationerna under torrperioden, eftersom slemhinnorna i näsan blir för torra för att skydda mot bakterier, och det är en minst lika farlig sjukdom.

På julaftonsmorgon kom en pappa med sin tioåriga son till sjukhuset. Pappan bar sin son i famnen för han var så dålig att han inte kunde gå själv, han var medvetslös och krampade. Hans tillstånd var så dåligt att jag knappt trodde han skulle överleva den kommande timmen. Han andades oregelbundet och för varje andetag trodde jag att det var hans sista. Vi lyckades stilla hans kramper med mediciner men det dröjde inte länge förrän han krampade igen. Efter analys av hans ryggmärgsvätska kunde vi konstatera att han hade en hjärnhinneinflammation, vilket är en mycket allvarlig och livshotande sjukdom.

Hans lungor lät som en hel bubblande kemifabrik och det var troligtvis där infektionen hade börjat. Han fick omedelbart en bred antibiotisk behandling, men jag hade inte mycket hopp om att det skulle gå vägen. Efter knappa tre månader på sjukhuset tyckte jag mig känna igen uttrycket i hans ansikte, uttrycket från en som redan har gett sig av till andra sidan.

Den här historien skulle ha kunnat sluta som så många andra på sjukhuset här i Boguila, att pojken hade kommit för sent och att hans liv inte gick att rädda. Men det här är inte en av de historierna. Det här är solskenshistorien om en tioårig pojke som var livshotande sjuk när han medvetslös bars in på sjukhuset av sin pappa på julaftonsmorgonen och en vecka senare, på nyårsaftons morgon, kunde skrivas ut och själv gå de 25 kilometrarna hem till byn för att fira nyår med sin familj. Det finns dagar då man tvekar på vad man egentligen gör här nere. Det här var inte en sådan dag.

Gott nytt år till er alla, men allra mest gott nytt år till Justin, 10 år från byn Boaya i västra Centralafrikanska republiken.

Jul i Boguila

Filmvisning på julafton. Det blev Nalle Puh istället för Kalle Anka!

Å en slank han hit, å en slank han dit, å en slank han ner i diket! Med hjälp av ett tjugotal barn som med sprudlande glädje slank hit och dit – och till sist ner i diket – infann sig ändå en viss julkänsla i Centralafrikanska republiken. Trots att familjen är långt borta och att det var 30 grader varmt med stekande sol på julafton.

Inne på sjukhusgården gjorde ”Prästens lilla kråka” succé och vi dansade glatt även utan julgran. Nästan alla barn som var stora och friska nog var med i leken. Det var bara några som gömde sig bakom sina mödrars långa och färgglada kjolar, rädda för oss vitingar.

Det var den italienske sjuksköterskan Stephano, portugisiska laboratorieteknikern Carmen och jag som har arrangerat lite julfirande för alla patienter. I stället för Kalle Anka klockan tre blev det Nalle Puh med projektor på väggen i det öppna sjukhusköket tillsammans med flertalet av sjukhusets patienter, stora som små. Att filmen var på engelska, ett oförståeligt språk för de flesta här, gjorde inte så mycket. Det var spännande ändå eftersom filmvisning inte hör till det vanliga här i byn. Istället för glögg och lussekatter blev det friterade munkar och te som vår kökspersonal hjälpt oss att göra. Och trots att barnen varken kände till prästens lilla kråka eller musikanterna från Skaraborg gick det utmärkt att dansa svenska juldanser även på den centralafrikanska landsbygden.

Det värmde i hjärtat att se lilla Donatien stå och vicka lite på rumpan. För en vecka sedan var han en gravt undernärd liten pojke som knappt hade krafter att sitta. Nu stod han upp på egen hand och vickade rumpan till våra julsånger, hans pungbråck som nådde ända ned till knäna vickade med i samma takt. Ryktet om vårt lilla julfirande på sjukhuset spred sig och snart var det en rejäl skara barn som dansade ringlekar och gjorde raketen, om och om igen tills vi inte orkade längre, precis som i Sverige.

När jag lämnade Sverige tog jag med mig en resväska fullproppad med både hårda och mjuka leksaker. Leksaker som mina systerdöttrar och min pojkväns brorsbarn snällt kunde undvara. När jag gick morgonronden på barn- och undernäringsavdelningarna på julafton gav jag några av leksakerna i julklapp till de barn jag skrev ut. Leksaker är en verklig bristvara i Boguila och många av barnen hade aldrig sett ett mjukisdjur. Lilla Gloria på 8 år, som var redo att bli utskriven efter en dryg veckas sjukhusvistelse på grund av akut leverinflammation och malaria, blev så rädd när hon såg min bleka, blåögda och blonda docka att hon gallskrek och gömde sig bakom sin mammas rygg. Det var inte riktigt den reaktionen jag hade väntat mig. Men efter att både mamman, en av sjuksystrarna och jag hade lekt med dockan ett tag för att övertyga Gloria om att den inte var farlig, kröp hon fram från sitt gömställe och vågade till slut hålla dockan i knäet. Och innan jag hade rondat färdigt i salen såg det ut som om hon och den lilla blonda dockan blivit riktigt goda vänner.

Leksaker var en omtyckt julklapp!